Igår hade jag min första ätardag på 39 dagar och den var väl behövd kan jag säga.
Jag har under en tid tyckt att både kost och träning är lite halvskoj. Alltså inte helskoj som jag brukar. Okej okej, att påstå att kosten brukar vara helskoj är en överdrift men träningen brukar jag alltid vara sugen på.
Så, efter 39 dagar som sockerfri bidde den en smarrig ätardag med gräddig köttgryta, smörstekt sparris, paprika och ris till middag och sedan kladdkaka med lite jordgubbsglass och godis till kvällen.
Just då: NOM!
Idag: BLÄ!
Precis som det ska vara

Jag vaknade upp med huvudvärk, svullen mage och andedräkten från helvetet och nu riktigt längtar jag efter äggfrulle, kyckling och sallad. Inte efter vaniljyoghurt och musli som jag gjort i över en vecka. Nopes. Inget mer sött för mig tack!

På schemat idag: spela Bamse-spel med Plopp och göra utmaningarna i gruppen.
Ikväll: middag hos Daniels mamma och sedan svettas på gymmet. Åååh, vad jag längtar!!!

Övning: latsdrag
Muskler som aktiveras: lats, biceps, underarmar

Idag är jag på ypperligt humör och allt känns tjillevipp.
Morgonen och förmiddagen har ägnats åt Lo-tajm med bokläsning, dans, illustrera vår bok som handlar om en trumhund som heter Poha, legobygg, sång och matlagning.
Förutom sjunget (Lo kan föresten ta skalan från Do till So. Genious!) så tycker jag nästan mest om att laga mat ihop.
Hon ställer frågor och tar verkligen för sig.
Det kommer nÃ¥gra ”Hoppsan!” och lite ”Oj, filÃ¥t!” ur hennes mun men det gör ingenting, dÃ¥ är det ju precis som det ska vara.
Jag tror verkligen pÃ¥ att barn ska fÃ¥ lära sig genom att fÃ¥ vara med och ju tidigare desto bättre. SÃ¥ här sÃ¥g det ut för tvÃ¥ Ã¥r sen…

Om en timme åker mitt lilla energiknippe iväg till sin farfar och Carita.
Det är inte ofta jag och Daniel får vara själva så den här kvällen ska vi verkligen ta tillvara på. Först ska det tränas och sen blir det bowling, middag och vinhäng.
Bäst av allt: sovmorgon imorgon!!!

Nu: latja vidare med älskade Plopp.

Sweet. 

Nyss hemkommen från en lång sittning hos tatueraren Veronica.
Om jag är nöjd?
Jaaaaa!!!
Det här är tamesjutton den snyggaste piece jag sett och jag är så glad att den sitter på min lilla arm. (Lilla är en väldigt lögn just nu då armen svullnat upp ála Elefantmannen!)
Det tog 4.5 timmar nonstop och det gjorde ont ont ont men det var det värt i slutändan.
Kolla bara…

Iiiiii!!!
Fina färger.
Levande färger.
Levande former.
Saker som är viktiga för mig.
Fred, musik och min andra Han med stort H i en enda explosiv symfoni av sweetness.

GLAD GLAD GLAD!!!

Sweet. 

I augusti 2000 står jag ute på gatan framför vår skolbyggnad och första året på gymnasiet har precis börjat. Plötsligt blir jag nosad i nacken (känsligt!!) och faller ihop i en liten hög på marken. När jag blickar upp står där en lång, mörk och snygg kille med ögon som är to die for.
Han var en ny snubbe i min kompis klass som inte bara hade utseendet till sin fördel, han var dessutom så där pirrande mystisk, tyst och fräck.
Jag blev kär. På en gång!
Killen blev snart en vän och vännen blev snart en bästa vän.
Han var en av tre bästa killkompisar som ingick i min jag-är-16-och-livet-suger-jag-behöver-prata-i-telefon-ventil-cirkel.
Han fick höra om alla mina bravader.
Han tröstade mig när jag var ledsen och fick mig att skratta med de allra enklaste medlen.
Under de två år vi gick i skolan tillsammans hann jag gå igenom alla känslofaser gällande denna kille (som alltid hade flickvän) men han var ändå alltid min andra Han med stort H.

Daniel 17, jag 16.

Ja, killen är ingen mindre än Daniel.
Denna diamanthårda klippa i mitt liv.
Denna man som alltid vaktat min rygg.
Sex år in i vår vänskap blev vi äntligen kära samtidigt och i varandra och det, ihop med Los födelse, det bästa som har hänt mig.

Vad jag än har kastat mig in i så har han varit där och stöttat mig och inte minst under min viktnedgång.
Det här är killen som kan äta hur mycket som helst men som fortfarande håller sig smal.
Det här är killen som skakade på huvudet så fort han såg någon röra sig snabbare än gång.
Det här är killen som trots ovanstående börjar läsa om vad och hur man ska äta rätt och som dessutom går på konsultationsträff på mitt gym och köper gymkort bara för att kunna följa med mig och träna vid min sida.
Han berättar med ögon och ord att jag är vacker – hur jag än ser ut och vad vÃ¥gen än visar.

Augusti 2009

Idag hade jag en riktig dimp och satt och grät som ett litet barn här i soffan.
Ville inte alls till gymmet.
Kände mig bara bajs.
Kände mig tjock.
Tvivlade på om jag någonsin kommer nå mitt mål.
Ville inte gå och träna.
Bad om att få vara hemma.
Skyllde på huvudvärk.
Skyllde på att jag kände mig tjock(?).
Daniel sket i det.
Med hjälp av honom och Lo tog jag mig upp ur soffan och ut i hallen.
”Kom igen mamma, kom igen!”
SJÄLVKLART kan man inte göra annat än att lyssna på det.
(Note: Lo fick inte se mina tÃ¥rar – det är inget hon ska ha pÃ¥ sitt ansvar. Ville bara poängtera det! )

Två timmar senare var jag tillbaka i soffan, nytränad, nysolad och alldeles nypeppad.
Allt tack vare min klippa.
Ärligt talat vet jag inte vart jag skulle vara om det inte vore för Daniel.
Jag tror faktiskt inte att jag hade varit här där jag är idag – starkare, friskare, sundare, nästan 40 kilo lättare och viktigast av allt, lyckligare än nÃ¥gonsin!

♥ Du gör mig lycklig ♥

Nu mår jag tusen gånger bättre och ser fram emot en morgonpromenad i ett förhoppningsvis soligt Strängnäs.
Det blir sista dagen med mor&bror imörra så då ska jag färga håret på mig och moder Ord. (Kallar mamma för Moder Ord istället för moder jord för hon är så himla, himla bra med text) 
Hursom, vi ska bli fina och jag ska tillochmed kladda in fejset med sån där grön gucka för att bli extra tjusig.

Nu: gulla med broder.
Sen: sova sova sova säng säng säng
Sweet.