Fick liten sovmorgon i morse och rörde mig inte ut pÃ¥ morgonprommis förens halvtio men jeez va trött jag var. Eller… inte trött-trött… mer jag-vill-inte-ut-och-gÃ¥-jag-vill-hellre-till-gymmet-trött. MÃ¥ste göra en ändring pÃ¥ det för luft är bra skit och luft ska in i dessa lungor. SÃ¥desÃ¥!

Daniel plockade fram filmkameran också så nu finns ingen återvändo. Sista biten på min resa ska bli väldokumenterad men det är inte utan ett visst obehag. Varför är det så obehagligt att stå framför en filmkamera? Jag blir typ stum. Vet inte vad jag ska säga. Tänker för mycket. Oroar mig över utseendet. Oroar mig över rösten. Oroar mig.
Fjant.
Början på denna minidokumentär kommer alltså vara krystad med med mål att verka världsvan när det här lilla experimentet når sitt slut

Powerwalk
Tid: 47 minuter
Distans: 5.7 km
Hastighet: 6.17 km/timme
Kaloriförbrukning: 476 kcal

När jag kom hem blev det magträning ála Daniel och jag fick smaka på lite härlig smärta och sen bidde det äggfrulle följt av dusch och vips så hade jag slutat lukta funky och såg mer levande ut än innan. Vårt hem ser lite ut som ett bombnedslag just nu tack vare flytten och i bråten hittade jag den här BHn. Den har visst gästspelat här på bloggen tidigare men nu sitter den ännu lösare och påminner mig nog lite mer om en för stor sommartop än en BH som för ett par år sedan fick bäras med förlängare i ryggen och ändå satt för tajt.

Nu: packa mina matlådor.
Sen: jobba.
Senare: rygg och triceps på Skyes Gym.

Sweet. 

Jag vill ta upp min relativt nyfunna syn på olika i frågan om utseende.
Det är ett inlägg jag velat skriva i en tid nu men jag har inte känt mig tillräckligt inspirerad förens idag då jag fick det här passande meddelandet av en Yogi-te-påse.

Jag kan nog helt ärligt säga att jag alltid varit öppen för olika sorts människor (undantaget en nästintill obligatorisk osäkerhet i högstadiet samt möten med människor vars värderingar skiljer sig stort från mina). De har varit långa, korta, smala, tjocka, mörka, vita, gula, blå, människor från olika samhällsklasser och med olika livshistorier och jag har kunnat kameleonta mig fram i de flesta kretsar.
Nu ska dock detta inlägg inte handla om olikheter i värdering, åsikt eller klasstillhörighet utan om något så ytligt som utseende.

Redan i starten på min spikrakt uppåtgående viktresa när vågen inte visade mer än 80 kilo avskydde jag när människor som var smalare än jag klagade på hur tjocka dom var.
”Varför säger dom sÃ¥?”, undrade jag.
”Varför säger dom sÃ¥ när jag stÃ¥r här?!”
Ibland kunde jag ursäkta det med att dom kanske ville vara snälla och göra ett vi av duåjag.
Ibland blev jag bara ledsen och undrade ifall dom gjorde det av elakhet för att trycka ner mig och min dåliga självkänsla.
Så, hur tror ni då det kändes när mina betydligt smalare vänner ojade sig över sin vikt när jag vägde långt över 100 kilo?
Det kändes värdelöst!
Det kändes som ett hån, rakt upp i ansiktet.
”Hur fan kan du klaga när jag ser ut som jag gör?! Visa lite finkänslighet för helvete!”
Ganska precis så kände jag men det sa jag givetvis inte och ilskan jag kände gav sig senare uttryck i ledsamhet.
Jag minns speciellt hur en kurskamrat på Komvux som, för lite mindre än två år sedan, på parkeringen framför skolan drog upp tröjan, blottade magen, klagade på sina fula bristningar och tog ett fast grepp om en centimetertjock hudflärp på hennes annars väldigt platta mage.
Hon var äcklad av sig själv och jag kunde bara undra hur hon inte kunde se sig själv utifrån och se hur det inte var läge för den sortens självhat när 105 kilo fett stod bredvid henne.
Om hon var så äcklad över den där lilla magen med dom där näst intill osynliga post-preggo bristningarna hur äcklig var då inte jag i hennes ögon?

The list goes on and on på ovanstående exempel.
En gammal sanning om hur taskiga dom var mot mig.
En sanning om deras oförmåga till förståelse.
Men! Nu undrar jag bara: Vart var min förståelse?
Är det här egentligen en sanning om hur icke accepterande jag var mot dom?

Först nu har jag förstått att det här med att klaga över fulhet, tjockhet, smalhet, blekhet inte är något annat än en helt ärlig och 100% riktig känsla som kan infinna sig hos alla människor.
Att känna sig tjock är just det – att känna sig tjock.
Det irriterar mig att jag skulle förstå det här först efter att jag själv gått från stor till mindre men jag förstår nu och jag vill, precis som alla andra, ibland få känna mig tjock och ful och bläig utan att någon annan ska ta illa upp.
Förstår ni hur jag menar?
Kanske nojar jag bara. Kanske är det här reflektioner som kommit som ett direkt resultat av att jag varit bÃ¥de den 105 kilos tunga fettblobben och den relativt vältränade tjejen och som är en konversation mellan mina tvÃ¥ olika jag m-men… ändÃ¥,
Jag kan inte låta bli att undra.

Vi är alla någon annans målbild eller delmålsbild.
Du som sitter där och väger 95 kilo, hur känner du när jag säger att jag är flebbig?
Hur tror du att en annan människa på 110 kilo känner när du i din tur sitter och klagar över din figur? Och hur känner någon på 128 kilo när den på 110 kilo säger blablabla och så vidare och så vidare och så vidare.
Är du med?
Din känsla. Din tjockhet är just din tjockhet och känsla och den kan inte fråntas dig.
Det spelar ingen roll hur mÃ¥nga andra det är som är större än en själv – den dÃ¥liga självkänslan är nÃ¥got vi alla har att tampas med.

Det finns lika många synsätt och referenser som det finns människor på jorden och banne mig om jag försöker påstå att det jag säger är det enda sanna. Men visst är det väl så att du ska få uttrycka ditt missnöje och dina svackor lika högt som du borde glänsa med dina framgångar och talanger?

Aldrig mer ska jag frånta någon friheten att få vältra sig lite i sin egen bläighet.
Aldrig mer ska jag se det som ett hån mot mig.
Kretsar jorden kring mig eller?

Du är du och jag är jag och vi har både lika stor rättighet att ibland få säga: fan va jag är tjock!

Och kom ihåg: tjock är bara en benämning på storlek liksom lång, kort, smal, hård, mjuk etc. Det är människan som sedan valt att ladda ordet med negativ energi.
En stor hjälp för mig i början av min viktresa var att bli vän med benämningen tjock och se den som ingenting annat än just en benämning på ett utseende.
Mitt utseende.

Mina utseenden.

Ut med det gamla och in med det nya.
Det är mycket som händer just nu. Nytt jobb, ny lägenhet(!), nya livsplaner och så en ny liten header på det.
Hoppas ni tycker om den?

Jag har inte tittat igenom min gamla före-fotomapp pÃ¥ jättelänge. Shit, va länge sen allt det där är. Jag minns när bilderna togs och jag minns hur obekväm jag var men… det känns ju som hundra Ã¥r sedan. Minst.
Det var väldigt många bilder att gå igenom med tanke på att jag tar ca en miljard bilder på en fotosession. De första bilderna i en serie är alltid jättestela. Dessa följs av fula grimaser, fjanterier och spex och sen om man har tur så kanske vederbörande fotograf lyckas klicka in några bra bilder, haha.

Haha, njae! Modellplanerna ligger sÃ¥ lÃ¥ngt bak pÃ¥ hyllan dom kan men… jag kanske kunde bli clown?

Idag var det pass 2 på nya träningsschemat och jag fick sååå bra kontakt. Kommer lägga upp mitt träningsschema här sen så ni får se vad och hur jag gör.
Det här kommer bli grymt!

Kul grej: blev kontaktad av Expressen idag för dom ville göra ett reportage. Jag fick dock tacka nej till det eftersom jag ansåg att huvudrubriken inte var helt sanningsenlig med min viktresa men reportern verkade gilla mig och bloggen och ville gärna göra en intervju om mig och den väg jag valde att ta. Inget hugget i sten än, men visst sjutton skulle det vara skoj. Då kan jag ju nå ut till ännu fler!

Nu: schlapp.
Sen: schlaf.
Imorgon bitti: träna.

Schweet.