Kategoriarkiv: Min historia

Jag heter Robine och det här är mitt missbruk

62

Jag ber om hjälp igen!
I ungefär fyra veckor har jag ätit utanför ramarna och när påsken kom använde jag den som en ursäkt och anledning till att äta allt vad som fanns och lite där till.
Jag har köpt godis för pengar vi inte har.
Jag har stoppat detta i munnen och velat ljuga om det för omgivningen.
Jag har gömt glasspapper igen och jag har gråtit och tyckt synd om.

Det här är en sida av mig som jag troligtvis kommer få bära med mig.
Det här är mitt missbruk.
Det här beteendet är vad som gjorde mig fet till en början och det är också vad som kommer göra mig fet igen om jag inte aktar och tänker till.
Det måste ha varit hösten 2009 när jag, arg som ett bi, kastade mig mot frysen för att plocka ut ett par baconpaket med tanken att värma dessa i micron och äta rakt upp och ner. I denna sekund hände det något.
Jag liksom frös till mitt i en rörelse och hörde mig själv fråga: ”Va håller jag på med?”.
Där och då i just det ögonblicket förstod jag att min relation till mat inte bara är dålig – den är ett missbruk. I den stunden fanns ingenting förutom medlet att skilja mig från vilken annan missbrukare som helst. Alkoholisten blir arg och sveper en flaska, jag blir arg och sveper i mig bacon. Olika medel – samma reaktion, aktion, konsekvens.
Jag tog aldrig fram baconpaketen.
Dom blev liggandes kvar i sitt frysfack och jag blev liggandes på golvet, återigen i tårar men jag kände mig på något sätt lite…renare?
Den där härliga känslan när man vet att man satt huvudet på spiken.

”Jag heter Robine och det här är mitt missbruk.”

Jag är matmissbrukare, punkt.
När jag är i den rollen är mat något som är förknippat med osund glädje, sorg och ilska. Den är något som sysselsätter mig när jag har tråkigt och något jag belönar mig med när jag gjort något bra. Jag har valt det enda missbruket som jag, oavsett dagsform, måste få i mig varje dag – i kontrollerade former och det mina vänner är skitsvårt rent ut sagt.

Jag klappar mig på axeln för alla val jag gjort som tagit mig längs med den väg jag vill gå på och jag är förbannat stolt över allt som 110kg+-Robine tog tag i och vem jag är idag men… nu är jag rädd.
I söndags tänkte jag ”Idag är sista dagen jag ska äta godis”.
I måndags tänkte jag samma sak.
Och i tisdags.
Och i onsdags.
Idag är det torsdag och jag vill inte att även denna dag ska bli ”Sista dagen”.
Känslan i kroppen och tankarna som far runt innan, medan och efter att jag ätit skräp är alarmerande bekanta men de ska bort. Igen.

Viljan finns där, framtidsmålen finns där men jag behöver få upp mitt starka jag till ytan igen och vem är då bättre att prata med än kvinnan som hjälpte mig hitta alla mina verktyg när allt började? För en stund sedan ringde jag upp min gamla psykolog på Vårdcentralen för nu behöver jag hjälp!

Vägen är lång och förbannat snårig och hård stundom men jag tänker inte låta det skrämma mig. Utmaningar finns till av en anledning och det är för att ge oss en chans att visa att vi kan ta oss igenom dom.
Jag och mitt missbruk utmanar mig gång på gång på gång.
Den sidan av mig vill att jag ska ge upp.
Men då säger jag fuck that och ringer in mitt stora starka tunga artilleri och innan jag vet ordet av kommer mina monster ha krupit tillbaka i sina grottor och hål.
Det ska jag fightas för!

You dare me to quit?
I dare You to Quit!

Det här inlägget var inte helt lätt att skriva och jag känner mig egentligen som en förlorare just nu men det är en känsla jag inte vill bära så jag ska göra mitt yttersta för att jobba bort den. Jag vill inte tycka illa om mig, eller mindre om mig – jag vill älska mig själv. Alltid!
Jag önskar fortfarande att jag kunde fylla bloggen med bara massa pepp och motiverande inlägg (inte minst för min egen skull?) men det är så här min sanning ser ut.
Upp och ner och fram och tillbaka och även om motivationen ibland är så låg att jag ibland vill strunta i allt och bara bli tjock igen så finns det en ännu starkare vilja att vara lycklig och det var jag inte i min stora kropp. Jag är stolt över att Robine här nedanför tog tag i sin egen framtid men jag är också arg och ledsen över hur illa jag gjorde mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig tillbaka.
Det svär jag på.

Jag ska inte tillbaka till mitt stora jag så därför ber jag om hjälp!

 

Hur mycket är du värd?

10

 

*Nu riktar jag mig till dig som läser bloggen och som är på god väg mot, eller  redan sitter på en övervikt som kan vara till fara för ditt liv *

Om du inte känner dig mottaglig för kritik är det ingen idé att du läser vidare för texten är hård och jämförelserna hårddragna men jag vill försöka få dig att förstå vad det är du gör, eller inte gör.
Min förhoppning är att du ser vad du gör mot dig själv och att du reder ut dina prioriteringar för längst fram i livet borde du få sitta.
Snälla vet om att allt jag skriver skrivs med all min kärlek och förståelse.
Jag vill att du ska ta beslutet att rädda ditt eget liv!

Fetma och extrem fetma kan leda till döden, det vet vi, och denna text är som sagt hårddragen men säg att du inte kommer dö men att du kommer leva resten av ditt liv med att må som du gör idag… fundera över om du ens vill ha det så.

Är det så att du bär på en övervikt som faktiskt kan leda till döden så är du dessutom den enda som bär på botemedlet.
Det är ju toppen, du kan bli frisk!
Är det inte dags att göra något då?
De där små ursäkterna som bara är gnäll kring små små detaljer t.ex…

”Jag gillar inte grönsakeeeeeer!”
”Jag tycker inte om broccoliiiiii!”
”Vatten smakar ju ingeeeet!” 

Känner du igen dig? Det gör jag.

”Det är för dyyyyrt att köpa nyttig mat!”
”Det är för dyyyyrt med träningskort!” 
”Det är för tids-kräv-an-deeee!” 

Om du fått en annan typ av diagnos som kan ha dödlig utgång, vad hade du gjort då?
Hade du då inte valt att lägga ner både pengar och tid för att få överleva?
Hade du då inte ansett att ditt liv är värt mer än att du ska ha råd att köpa hem snask eller äta ute på restaurant eller gå på bio?
Är inte ditt liv värt mer?
Hur kan du sätta ett pris på det?

DU sitter på din bromsmedicin!
DU sitter på dina symptomlindrare!
DU sitter på ditt eget botemedel – så varför gör du inget?!

Om du hade fått veta att du har vilken annan sjukdom som helst som kunde innebära att du dog så hade du sett till att du fick den bästa medicinen.
Hade du dessutom fått veta att det fanns ett botemedel som tog bort hela din sjukdom och såg till att du fick leva så skulle du gör ALLT för att få det.

 

Jag riktar mig fortfarande till dig som är sjuk eller är på väg att bli sjuk pga din fetma/extrema fetma. Jag riktar mig till dig som dagligen tänker på din storlek i negativa banor. Jag riktar mig till dig som verkligen, verkligen, verkligen vill gå ner i vikt.

Sluta hoppas – det hjälper inte!
Sluta önska – det hjälper inte!
Sluta tyck synd om dig själv – det tar dig bara längre bort från mål!
Sluta hitta på undanflykter och sluta gnälla om broccoli?!!!

Dom där grönsakerna och de där andra livsmedlen som dina smaklökar ännu inte är vana vid – dom är din bromsmedicin. Get used to it!
Dom där stunderna då du går emot vad som är bekvämt, trotsar det som känns tryggt och vågar svettas eller när du väljer att saka undan skitmat och snask för att investera i gymkort/personlig träning/kostschema – det är ditt botemedel.

Ja, den nyttiga maten kanske är lite dyrare – men den räddar ditt liv!!!?

Ja, nu är jag hård och ja, jag är till och med lite förbannad vilket händer väldigt, väldigt sällan. Jag är bara så led på allt detta önskande och hoppas:ande.
Varför jag är trött på det handlar egentligen inte om er.
Det handlar om mig.
Min ilska just nu är riktad mot mitt gamla jag som gjorde mig själv så himla, himla illa och som hittade på ursäkter, grät, tyckte synd om sig själv och framför allt - frånsa sig allt egenansvar!  

Förstå att det är DU som har ansvar för vad du väljer att stoppa i munnen och hur du väljer att röra på dig – ingen annan!

 

Du har fått veta att du har utvecklat lungcancer.
Den går fortfarande att ta bort.
Du kan bli helt återställd, tom friskare än du var innan.
Sen säger läkarna att medicinering och behandling kommer vara dyrare än de cigarettkostnader du har.
Och du väljer en billigare död framför en lite dyrare väg mot att få bli fri i livet?
I dont think so!

Du kan bli frisk och det är bara bara du som bestämmer utgången.

Leva på riktigt, leva halvt eller kanske, kanske, dö?

 

Det är din dag idag

63

(I bloggen 26 sept -11)

Du är trött på att vara tjock.
Du vill inte känna magen mot låren där du sitter framför datorn.
Du är trött på att vakna upp till en spegelbild som visar någon du inte kan identifiera dig själv med.
Du är trött på att göra dåliga val redan vid frukost.
Du är trött på att känna det dåliga samvetet direkt efteråt.
Trött på att trycka undan varje bedjande, ledsamma tanke som ber dig ”Snälla gör inte så här mot mig!!”
Du är trött på att känna människors dömande blickar på dig.
Du känner dig utstirrad, äcklig, mindre värd.
Stundom hatar du dig själv.
Stundom önskar du att du bara fick låsa in dig och inte finnas till.
Idag är det slut på det…

Idag är dagen när du säger hej då till dåliga vanor.
Idag är dagen då du ska göra det där du annars brukar önska att du hade gjort.
Idag är dagen du ska sluta luta dig mot trygga ursäkter.
Idag är dagen då du ska förändra det du vill ha förändrat.
Idag är det dags för dig att ta tag i dig själv. På riktigt!

Du kommer tycka att det är jättesvårt.
Du kommer vilja ge upp redan vid frukost. Du kommer vilja göra samma val som alltid men idag kommer du inte göra det för idag är det din dag.
Idag ska du börja ta hand om dig själv och göra dig själv lycklig.
Idag kan du välja att handla annorlunda.

Idag ska du ta reda på exakt hur dåliga matvanor du har.
Du ska se över exakt hur lite du rör dig under dygnets 24 timmar.
Du ska göra upp en plan för en vecka framåt och du ska följa den planen.

Idag är dagen då du ska ta din fetma på allvar. Se den som den sjukdom den är för dig.
Hämmande, pinsam, elak, ohälsosam, oattraktiv. För dig.
Idag är dagen du ska ta din fetma på allvar och börja bota dig själv.
Idag är dagen du ska välja att lägga ner pengar liksom tid på att vända din olycka och jobba mot ett, på flera sätt, lättare liv.

Du vill inte vara tjock.
Du vill inte vara tjock.
Du vill inte vara tjock.
Du vill inte vara fet.
Du vill inte vara tjock.
Tjock.Tjock.Tjock.Tjock.Tjock!!!
Nejnejnejnejnejeneeeeej!!!

NEJ JAG VILL INTE!!!!!

Jag vill inte känna min svettiga mage ligga tungt på mina tjocka lår!
Jag vill inte hata min spegelbild!
Jag vill inte vilja gömma mig för Daniel.
Jag vill inte önska bort min kropp när som han tar på den.
Jag vill inte undra om han egentligen äcklas av den.
Jag vill inte undra om han tar på mig för att vara snäll.
Jag vill inte!!!

Jag vill älska mig själv!
Jag vill älska min kropp!
Jag vill göra rätt för mig.
Jag vill göra rätt för Lo. För mitt barn. Älskade, älskade barn.
Jag vill vara en aktiv, självsäker, lycklig mamma.
Jag vill vara en självsäker älskarinna.
En lycklig flickvän.
En glad vän.
Jag vill vara mitt riktiga jag. Mitt sprudlande, levande, alltid skrattande jag.
Mitt hejsanhoppsan-jag. Mitt älskade jag.
Jag vill älska mig själv igen. Inte hata. Älska.

Jag vill inte vara tjock och alltid undra.
Jag vill inte vara denna halva version av mig själv.
Jag vill ha förändring och idag är dagen då jag ska ge mig den.

Snälla Robine.
Snälla mig själv.
Sluta aldrig, aldrig kämpa.
Sluta aldrig innan du nått ditt mål.
77 kilo. Du vill dit. Du kan!
Snälla Robine, svik mig inte.
Snälla, avsluta det du påbörjat idag.
Snälla Robine, gör mig inte illa.
Jag undrar så vem du är idag.
Vem jag är idag. Vart är du nu?
Nådde vi dit?
Kunde jag förändras?
Jag är så rädd.
Jag vill inte misslyckas igen.
Säg att vi inte misslyckades. Snälla.

Jag vill leva. På riktigt. Inte halvt.
Jag vill älska. På riktigt. Inte återhållsamt.
Jag vill skratta. På riktigt. Inte så här…

Glöm aldrig bort Robine, hur det var att leva som jag, som 108 kilo.
Som 112,7 kilo.
Som 121 kilo.
Glöm aldrig bort hur det kändes.
Glöm aldrig bort mig.
Snälla?

Glöm aldrig bort ett väldigt olyckligt Du!
Glöm aldrig…

Robine, 16 september -09

 

————————————————————————

Jag bara gråter och gråter och gråter.
Älskade, älskade lilla Robine. Förlåt för alla dåliga val jag gjorde.
Va fan höll jag på med?
Fy, vilken text och ja, jag minns. Just nu minns jag precis hur det var.
Aldrig, aldrig, aldrig ska jag tillbaka till dom där känslorna.

Robine, vi gjorde det.
Jag gjorde det.
Jag vände min olycka och idag är jag lycklig, lycklig, lycklig.
Jag har flyttat mitt mål också. Nu ska jag ner till 67 kilo. THE ultimate mål. :D
Förr tyckte jag att 5 kilo verkade omöjligt. Idag är resterande 9-ish kilona en baggis.

Tack mig själv för den här texten. Fy va den var omtumlande att läsa men shit va jag är glad att den finns och att jag hittade den. Visste att jag hade skrivit ett brev till mig själv men hade gömt undan den väldigt bra, haha. Två år senare plus nån vecka. Coolt!
Idag är din dag – en dag för förändring.
Kunde jag så kan du.
DU KAN DET!

Idag ska DU skriva ett brev till dig själv. Ett brev som du kan hitta om två år när du nått dina mål. Det kommer gå så fort. Jag lovar. När du hittar brevet kommer det kännas som om det var igår du skrev det. Och du kommer minnas. Och du kommer gråta. Och du kommer vara tacksam.
Så, så tacksam…


DET ÄR DIN DAG IDAG.

 

DU vs MATEN

23

När det kommer till relationen Mat & Människa-som-vill-gå-ner-i-vikt får man ofta höra att denne/denna är rädd för utgången av olika matsituationer.
Ni kan scenariot: kalas, bord fullt av smaskigheter, du och ett löfte om att inte äta, du och ett löfte som snart bryts.
Du tänker att det okej att bara äta lite grann.
Du äter och får dåligt samvete.
Du äter lite till.
Får ännu mer dåligt samvete.
Nu känns det som att det ändå är kört så du äter lite till.

Jag kan beteendet.
Jag är expert på det.

Jag var också rädd inför festtillställningar för det kändes mer som att maten hade kontroll över mig och inte jag över den. Maten var mitt monster.
Monstret kommer fram vid fler olika tillfällen…

Du ska gå på kalas i helgen och är rädd för att överäta.
Du ska på kryssning och är rädd för den stora frukostbuffén.
Du ska på bio med polarna och är rädd för godisdisken.

Men snälla, var inte rädd!

Det finns två lösningar på din rädsla.

1: Bestäm dig i förväg för att du får äta vad du vill.
Det handlar egentligen om att ta kontroll över situationen och har du redan innan bestämt dig för att äta sånt du annars inte äter så är risken mycket mindre att du hamnar i den onda spiralen med det dåliga samvetet.

2: Bestäm dig för att ta tillbaka kontrollen!
Bestäm dig för att det är DU som kontrollerar maten och inte tvärtom.
Visualisera detta Matmonster framför dig och kasta honom över bord, dränk honom i bröllopsbålet eller poppa ihjäl honom bakom godisdisken.
Du är starkare än vad du vet om idag.
Du har det inom dig – du måste bara våga tro på det.

För vem är egentligen starkast?
Du eller en påse chips?

Hej Hanna!

18

Jag fick några frågor av en läsare som heter Hanna och jag tänkte att jag skulle köra ett öppet svar på dessa eftersom det är frågor som är återkommande.
Hoppas att du, Hanna, kan ta hjälp av det och att några fler av er kan få några tips på köpet. :)

Jag kommer korta ner frågorna lite för att det ska bli mer sammanhängande.

Vad kör du för diet? Äter du vanlig?
Svar: Vad och hur jag har ätit under min viktresa har varit väldigt varierande så därför tar jag det hela från början.

Först ut var två veckor på pulverdiet.
Varför? Jo, för att:
1. Ge mig en chans att omvärdera mat som vid tillfället var ”min bästa vän”. Jag var tvungen att klippa bandet!
2. Ge mig själv en kick-start och få se några härliga minus på vågen.
3. Lära mig att äta med jämna mellanrum, sex ggr/dag!

Vecka ett körde jag stenhårt – bara pulver. Andra veckan bytte jag ut ett huvudmål om dagen och från vecka tre och framåt så använde jag mig utav pulvret som mellanmål eftersom det var så lätt att bära med sig och hjälpte det mig att komma ihåg att äta.
Tips: Ställ en klocka på ringning så du kommer ihåg. Mat- och sovklocka? Jomenvisst!

Därefter blev jag medlem på viktklubb.se där jag fick en bra överblick över mina kostvanor och där lärde jag mig exakt vad det här med kalorier innebär. Där kan du (ganska) enkelt registrera hur mycket du stoppar i dig och hur mycket du gör av med.
Det var här jag kom på metaforen ”Varför tanka en bil med 70 liter bensin när tanken bara kan ta emot 50?”.
Bensinen måste ju då försvinna in i kaross, däck och ratt och det mina vänner är ingen bra idé! ;)

Första halvåret gick jag ner 25 kilo och jag åt allt. Förbud fungerar inte för mig då det triggar mina trotsbeteenden.
Att jag dessutom fick registrera godis, glass, bacon etc. fick mig dessutom att inse hur inte-värt det var att stoppa i sig. Den lilla volymen (och det dåliga näringsinnehållet!!) var värt på tok för många kalorier och därför valde jag successivt bort det och la på mer och mer grönsaker och bra proteinkällor. Vid det här laget hade jag börjat köra med proteinshakes efter träning istället för måltidsersättare då de har bättre näringssammansättning för mina mål.
Jag körde enligt viktklubb.se:s idé ”Ät allt men inte alltid!” fram till april i år då jag fick ett specialutformat kostschema av Lina Lindberg Kuijl och gick då över på en mycket hårdare diet vilken jag har kört till och från fram till igår då jag bestämde mig för att hoppa på viktklubb.se igen. Detta för att jag, i nuläget, kräver mer energi för att orka med vardagslivet med valpar och treåring.

———————————————————————————————————————————-

Hur mycket tränar du?
Svar: Jag tar även detta från början.
I samband med pulverdieten gick jag bara dagliga ordentliga promenader.
Med ordentliga menar jag svettiga, flåsiga, jobbiga promenader. Fettet kommer inte rinna av dig om du bara är ute och strosar!
När jag sen började äta mat igen så tränade jag ca tre-fyra dagar i veckan och då körde jag främst Easyline, Afrodans, Spinning, vattengympa, timmar på crosstrainern och pyttelite styrketräning. Jag såg även till att gå eller cykla vart jag än skulle.
Träningen var alltså främst konditionsbaserad.
Allt eftersom vikten rann av mig märkte jag att jag var tvungen att ta i mer och mer för att hålla pulsen uppe på samma sätt som förut, vilket märktes främst på Spinningklasserna. Att cykla med 100 kg på kroppen kräver ytterst lite ansträngning för att bli genomsvettig men på bara 15 kilo minus så får man ta i bra mycket mer.
Tips: Oavsett konditionsnivå eller kroppsstorlek – vill du nå en förändring måste du se till att ta i. Du kan inte fjösa dig igenom ett träningspass och förvänta dig resultat. Den timmen blir egentligen bara bortkastad tid och ger dig inte mer än en skjuts för dina vardagliga mönster.

Vart var vi nu… Just det!
Hösten samma år, alltså ca 8 månader in i min resa började tränade jag ca fem dagar i veckan och jag tog upp styrketräningen för att jag ville forma min kropp.
Jag kan säga er att jag hatade det.
Jag absolut hatade det!
Jag gäspade mig genom varje repetition och jag avskydde varje set för att inte tala om hur obekväm jag kände mig bland alla fria vikter och muskelknuttesnubbar! Men, jag tog mig igenom det!
Sakta men säkert började jag känna mig mer säker och jag hade övat in en bättre teknik.
Jag började få kontakt med mina muskler och jag lärde mig att tänka med rätt muskel för rätt övning.

Efter ett tag körde jag nästan uteslutande styrketräning, med undantag för Afrodans och powerwalks, och det var här min förbränning kickade igång rejält. Med det sagt inte menat att vikten förändrades snabbare men omfördelningen av muskel- och fettprocent fick sig en rejäl skjuts. Jag blev fastare i kroppen och helt plötsligt en dag hade mitt gäddhäng försvunnit!??
När sjutton hände det?!
Och sen, några veckor senare… Vart tog mina höfter vägen?!
Nä, jag säger då det – styrketräning is the shit och du som tjej ska inte vara rädd för att ta för dig och du ska inte vara rädd för att ta i!

Idag älskar jag styrketräningen och vill inte leva utan den.
Självklart kan seten kännas sjukt långa och stundom tråkiga men jag har lärt mig att omvärdera situationen och istället tänka att jag ska ta tillvara på varje liten repetition för mina framtida resultat ligger i dom val jag gör i nuet.

Så, snabbversionen:
Period 1, 0-6 månader: Tränade tre-fyra dagar i veckan. Främst kondition. Gick eller cyklade överallt.
Period 2, 7-10 månader. Tränade ytterst lite. Tog en paus i viktnedgången för att huvudet skulle få chans att hänga med i den kroppsliga förändringen.
Period 3, 11-22 månader: Tränar fem-sju dagar i veckan. Främst styrketräning grundat på ett femsplit-schema. Tar tillvara på varje träningspass oavsett om det är styrka eller kondition som gäller. Powerwalks nästan varje dag. Tar varje chans till vardagsmotion.

Under den här tiden har jag också sett till att skaffa min kunskap om vad det är jag gör och ännu viktigare varför jag gör dom kost- och motionsval jag gör. Genom detta fick allt en större mening och ett större syfte!

———————————————————————————————————————————–

Jag kör 3 mål om dagen, vanlig mat (inga dieter här inte… de har bara gett mig problem förr). Jag och sambon tränar på gym, och försöker få till lite vardagsmotion som PW.
Reflektion: Bar att du tar dina gamla försök på allvar och inte försöker hoppa på samma häst igen. Tummen upp för det! :)
Vad jag vill råda dig till är att öka antalet mål/dag.
Börja med att öka upp till åtminstone fyra mål men helst fem mål om dagen. Detta för att du ska hålla ett jämnt blodsocker under dagen och inte drabbas av kvällshunger etc. Genom att äta fler gånger per dag tränar du dessutom upp din ämnesomsättning vilket kommer hjälpa dig i din viktnedgång på lång sikt!
Så, tre huvudmål och 1-2 mellanmål.
Mellanmål kan vara ett av följande alternativ: ett äpple, en apelsin, 6-10 nötter (ej saltade jordnötter), proteinshake etc. Se till att det är något som har långsamma eller relativt långsamma kolhydrater och gärna högt i protein så håller du dig mätt längre.

———————————————————————————————————————————

Vi har nu satt ett mål, 1 månad utan socker, så som godis osv…
Reflektion: Om du är envis som en åsna och känner att förbud stärker dig så kör på. Men… om du känner den där trotsungen inom dig så bryt. Inte första veckan/två veckorna men sen. Det farliga, förutsatt att man har den där trotsungen inom sig, är att det kan gå överstyr när man väl får äta godis igen eller att allt känns för tråkigt. Tråkigt och svårt och skitbajspisstufft kommer det vara vara ändå både så det räcker och blir över ;) Känn dig inte misslyckad då utan klappa dig på axeln för att du gjort ett, för framtiden, smart väl!

——————————————————————————————————————————–

I går hade jag min första vägning och de visade ca 0,7 minus… Känns segt.. Kan jag göra något mer?
Hjälper det o minska mer på portionerna och tillsätta mer sallad?
Svar: En bra tumregel är att alltid fylla halva tallriken med bra grönsaker och gärna mer avancerade än gurka och isbergssallad vilka nästan bara är vatten. Kika på broccoli, vitkål, morötter, linser etc.
Det är svårt att svara på om du ska minska dina portioner eftersom jag inte vet hur de ser ut idag. En av bovarna i att viktminskningen går långsamt kan vara att man äter för lite. Om du vill kan jag kika lite på dina matvanor och komma med tips och pekpinnar. Fråga dig själv om du är motiverad nog till att ta dig tid för vägning av mat och likande så kan jag nog hjälpa dig lite. Men bara om du verkligen är redo :)
Dessutom är 0,7 kg en kanonsiffra!
Jag vet att det kan vara svårt men försök att se varje minus som en siffra som tar dig åt rätt håll.
”Många bäckar små” är kanske inte jättekul att höra jämfört med att droppa 1-2 kg/vecka men kontentan är lik förbannat att du går ner i vikt! Tänk på det! :)

Hoppas att mina svar kommer vara till hjälp för dig och sist men inte minst vill jag skicka ett svungande, hejdundrande GRATTIS och HEJA HEJA HEJA dig som valt att banka dig in på den här tuffa, svåra stundom olidliga vägen men som i slutändan leder fram till något som är helt jävla (ursäkta min franska!) fantastiskt!
Jag kommer aldrig sticka under stol med att en viktresa är jobbig. Det är lite som att säga till nån som ska föda barn att det inte gör ont. Say what?!
Jo, det gör ont.
Ja, du kommer vilja ge upp.
Men Hanna – det kommer du inte göra!
Du har tagit ett enormt kliv nu och börjat din resa med att ge dig själv ett minus 0,7 – BOOJAAA för dig!!
Väntar med spänning på nästa veckas resultat!

Stor kram och TACK för att du tittade in hos mig! :D

Mina kosttillskott

20

Några av er har varit nyfikna på vilka kosttillskott jag valt att använda i min resa så här kommer ett inlägg om dom…

PROTEINPULVER

Varför?

  • För att jag är ute efter så kalorisnåla mellanmål som möjligt men som ändå kan ge mig längre mättnadskänsla. Ett perfekt val för den som är på språng under dagarna eller inte kan göra sig tid att äta. Pulver, vatten, skaka – klart! Dessutom är protein musklernas huvudsakliga ”murbruk” under uppbyggnad och jag tar alltid en shake direkt efter träning.

OMEGA-3

Varför?

  • Att kroppen/hjärnan behöver fett för att må bra är tyvärr något inte alla vet om. De flesta har fått lära sig att fett är farligt men NEJ så är det inte. Däremot finns det bättre och sämre fetter och omega-3:n anses vara det bästa fett du kan få i dig. Det är ett fleromättat fett som visat sig vara effektivt för att förhindra olika hjärt- och kärlsjukdomar och det har dessutom visat god effekt för fettförbränning (läs: fettomvandling), muskeluppbyggnad samt att det kan minska risken för inflammation i muskler och leder. Varför jag tar det som tillskott nu är för att det kan vara svårt att få i sig den rekommenderade mängden under en kalorisnål diet. Eftersom den dessutom lagras som ett mer flytande fett i kroppen och genom detta gör att fettet är lättare att bränna bort så har jag valt att ”överdosera”.
    Bonusinfo för den gravida: Det kan vara en god idé att äta omega-3 under din graviditet då omega 3-fettsyrorna har stor betydelse för utvecklingen av fostret. Under fostertiden passerar stora mängder omega 3-fettsyror över från mamman till fostret varav större delen används hos fostret för att bygga upp det centrala nervsystemet. Jag åt ett omega-3 tillskott som heter Mumomega när jag väntade Lo.

C-VITAMIN

Varför?

  • För att det under min diet har varit väldigt lite frukt/bär/tyngre kolhydrater på mitt schema. C-vitamin kan hittas i de flesta livsmedel men i olika mycket mängd. Den huvudsakliga källan är frukt och bär. C-vitamin är en antioxidant som deltar vid bildningen av kollagen som stärker hud, tänder, skelett och blodkärl. Brist på c-vitamin kan bland annat orsaka trötthet och retlighet och eftersom jag redan är på en kalorisnål och ännu mer kolhydratsnål kost så tar jag all hjälp jag kan få för att vara trevligare att bo ihop med, haha. ;) Att överdosera c-vitamin är inte farligt men om du får i dig mer än 1 gram kan du bli lös i magen.

 

PANTOTHENIC ACID

Varför?

Jag som aldrig haft finnar började plötsligt få fullt av dem på övre ryggen samt bröstet – något som inte var välkommet! Jag fick då rådet att köpa denna väldigt koncentrerade B5-vitamin och det är jag glad för. På bara tre dagar hade alla mina finnar gått tillbaka och lämnade bara ifrån sig små mörkare prickar orsakade av sol. Dessa har nu nästan försvunnit och jag har ätit Pantothenic Acid i 3 veckor ungefär. Kick ass! Vitamin B5 används bland annat för energiomsättning av fett och kolhydrater och för läkning av sår, celluppbyggnad mm. Den är viktig för funktionen i njurar, binjurar och levern och kan inte lagras av kroppen utan måste tillföras genom kosten. Stor tumme upp!

JACK3D

Varför?

För att jag tycker om att få en extra boost inför ett tungt styrkepass. En del dricker mängder med kaffe medan jag som aldrig druckit kaffe valt något helt annat. Andra pre-workouts som jag provat har varit för starka eller inte gett något nämnvärd effekt. Jack3d faller mig precis i smaken. Jag blir mer fokuserad, fettförbränningen går upp och jag svettas som ett djur. Sweet!

 

Jag svara gärna på frågor om det är något mer ni undrar.
Tips på andra fräna kosttillskott är också välkomna!

 

Källor:
wikipedia.se
Allt om fettförbränning

Klicka på rubrikerna för att komma till div. hemsidor

 

Skrivet för nästan 20 kilo sedan…

26

Robine 94 kg skrev:

”Vågen står nu på 94,3 kg och jag har alltså tappat 20 pannor om bara två kilo.
Jag känner mig absolut lättare, både fysiskt och psykiskt. Typ 100 kilo lättare. Minst.
Viktnedgången går stadigt nedåt och jag är glad.
Glad. Och lite fundersam.
Jag är fundersam för jag vet inte vad jag ska tycka och känna om mina nittiofyra kilon och tre hekton.
Ska jag titta tillbaka tre år i tiden då jag vägde 94,3 och tyckte att jag var fetast på jorden (?) eller ska jag titta tillbaka 1,5 år då jag vägde 112 kilo och inte önskade mig något annat än att få ligga under 100-strecket igen.
Det var nämligen inte länge sedan jag blickade runt i mina fotomappar och jämförde bilder bakåt i tiden och tyckte att jag var jättefin när jag vägde 90-95 kilo.
Nu väger jag 90-95 kilo. Är det nu jag ska bejaka tiden och njuta av den kropp jag har nu?
Får jag tycka att jag är snyggare än någonsin förr?
Får jag stå framför spegeln och kråma mig i smyg?
Får jag fnittra och spritta när jag upptäcker saker på min kropp som är alldeles nya?
Får jag vara nöjd?
Får jag vara nöjd?

Jag vill vara nöjd.
Jag vill älska mig själv för den jag är. Den jag kämpat jävel för att bli.
Jag vill inte vänta till livet under 70-strecket innan jag börjar älska min kropp, jag vill älska den nu.
Nu!
Får jag det?
Jag vet inte.
Det känns läskigt.
Och konstigt.

Den senaste veckan har jag hittat och inte hittat saker på min kropp.
Jag har hittat spetsigare kindben och mer framhävda revben.
Jag har lutat mig mot en kassadisk och fått ont i min höftknöl.
Jag har suttit på ett golv och fått ont i sittbenen efter en stund.
Jag har inte kunnat greppa tag om min lilla ryggvalk.
Jag har inte hittat den djupa linjen som suttit i min midja.
Jag har inte blivit svettig mellan lår och mage.

Saker och ting börjar hända med min kropp och jag hänger inte riktigt med.
Jag som jagat stora siffror börjar plötsligt bli lite…fundersam.
Borde jag sakta ner?
I mitt huvud tänker jag att jag fortfarande väger 98-99 kilo och att denna nya 94:a bara är ett resultat av vattenvikt som gett sig av för en liten stund men som snart ska komma tillbaka.
Jag är rädd för att väga 68 kilo och ÄNDÅ tycka att jag är tjock – för att min hjärna inte hängt med.
Det utimata är att tappa 0,4 kg/vecka säger min viktgruppledare.
Jag har tappat ca 0,8 kg/vecka sedan 28/12 -09.
Det är 10,5 kg på 13 veckor.
Jag?!
Jag som omöjligen kan gå ner i vikt?
Jag som går upp i vikt bara av att titta på en chipspåse?
Jag?
Ja fan.
Jag fixar det.
Jag gör det just nu.
Just precis nu.

Nu har vänner och folk runtomkring mig börjat se mina resultat och några frågar mig hur sjutton jag gör?
Hur har jag lyckats tappa snart 20 kilo?
Vart hittar jag motivationen?

Motivationen ligger främst i min relation till Lo och vår framtid.
Jag vill inte vara för tung och ha för dålig självkänsla för att kunna springa omkring och leka eller bada på badstranden. Jag vill vara 110% aktiv för och med henne.
Jag vill ge henne goda mat- och rörelsevanor från början.
Det är enkelt.
I teorin.

Efter Lo och alla framtidplaner som rör henne kommer allt det som jag vill ge mig själv.
Jag vill tycka om den kropp jag ser i spegeln.
Jag vill känna mig attraktiv.
Jag vill känns mig sexig.
Jag vill bära vackra kläder.
Jag vill vara stolt över mig själv.
Jag vill inte ha ont i min knän.
Jag vill inte ha ont i min rygg.
Jag vill inte få diabetes pga övervikt.
Jag vill inte få några sjukdomar alls som jag kan förhindra bara genom att inte vara tjock.
Jag vill kunna hitta kläder i alla affärer och slippa nöja mig med det lilla utbud som finns.
Jag vill bära sensuella underkläder.
Jag vill slippa undra vad folk tänker om mig och min storlek.
Jag vill slippa mormors oundvikliga gliringar och elakheter.
Jag vill ta hand om mig.
Jag vill ge min kropp en bra livstid.
Listan kan göras hur lång som helst…

Hur jag tagit mig från att vara en mycket bekväm person som hatat allt som har med träning att göra till att bli en person som gjort träning till ett behov skriver jag om i ett annat inlägg… Det här blir för långt, haha.

Något av det värsta jag visste vara att höra ”Om jag klarar det så kan vem som helst!” m-men… Jag är numera inte sen att hålla med…

Om jag klarat det kan vem som helst.

TIPS FRÅN EN FÖREDETTA BEKVÄMIS!

Skala bort era ursäkter…
Jag kan inte träna för att:

  • ”Det är så kallt ute”
  • ”Det är så halt ute”
  • ”Det är så varmt ute”
  • ”Det regnar”
  • ”Jag har inte tid”
  • ”Jag har inte råd”
  • ”Jag pallar inte”
  • ”Jag har ont i knät”
  • ”Det blåser så mycket ute”
  • ”Jag är trött”

Ursäkterna är de största bovarna när det kommer till träning.
Det finns inga ursäkter.
Eller jo, det finns ursäkter, men ingen av ovanstående är legitima, ingen av de ursäkterna fungerar egentligen.
Är det kallt – ta på dig mer kläder.
Är det halt – träna hemma.
Är du trött – gå ut ändå, du får energi av att röra dig.
Har du inte råd – träna hemma, gå promenad, hoppa hopprep.
Och så favoriten… Jag har inte tid – man har nästan alltid tid, det gäller bara att prioritera sin träning.
Man kan alltid gå upp en timma tidigare för att komma ut på en promenix eller så kan man välja bort ett av skitprogrammen man ser på TV på kvällen. ALLT går att fixa.

  • Utmana er själva.
  • Sätt er i obekväma situationer där ni är tvugna att konfrontera jobbiga saker som har med era mat- och rörelsevanor att göra.
  • Finn styrka i er ledsamhet – Du är inget offer, du KAN ta kontroll över din situation.
  • Våga be om hjälp!
  • Hitta någon att prata med.
  • Be människorna i er närhet att stötta er.
  • Att få hjälp från andra kan vara superviktigt – kankse inte för alla, men för många av oss.

Du kan mer än du tror, du måste bara tro på dig själv.
Och vilja. Och jobba för att bli redo för allt jobbigt som kommer.
Din vikt kommer aldrig försvinna av sig självt – du måste jobba för det. Punkt.
Det är en sur sanning, men det är så det är.
Hur mycket vi än vill att det ska finnas mirakelsalvor, mirakelpiller etc. etc. så måste vi till syvene och sist jobba själva för de mål vi sätter upp.
Genom svett.
Genom gråt.
Genom uppgivenhet.
Ilska.
Och ibland genom svimmningar och kräkningar av utmattning.

———————-

Läser ovanstående text och kan inte tro att det är jag som skrivit den.
Vem är jag?
Hur hamnade jag här.
Just det!
Därför.”

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - –

Robine idag:

FAN VA STOLT JAG ÄR ÖVER MIG SJÄLV!

:D

TACK!

Observera att det är samma underkläder på alla bilder ;)

”Ingen bra film utan kryptonit!”

15

With great power comes great responsibility, finns ett talessätt som säger.
Detta stämmer väldigt bra.
Har du fått möjlighet att påverka andra människor i deras val så bär du också ett ansvar för deras val.
Så här har jag alltid resonerat.
Och så även nu.

Att Värsta Feta Bloggen växt sig större är underbart kul och jag är så tacksam och ödmjuk inför de mail och kommentarer ni skickar till mig. Ni kastar olika superlativ efter mig och dom stärker mig något enormt m-men… de skrämmer mig också lite grand.
Jag är inte van vid superlativ.
Jag är inte van vid orden snygg och vacker.
Jag är absolut inte van vid att kallas inspiratör.
För lite mer än ett år sedan hade jag en bottenlåg självkänsla med mina 100+ kilo.
Var jag på fest var jag inte så viktig att prata med.  Även människor i serviceyrken betedde sig annorlunda mot mig, jag var inte lika viktig att expediera som den vanliga smale. Att vara tjock, att vara fet!, innebar inte bara ett handikapp för min självbild. Den invalidiserade mig även i klädköp, fikastunder, festtillfällen och sociala sammanhang.
Att jag idag har chansen att inspirera och motivera andra är… bara wow!!

Så… vilken inspiratör är jag då om jag inte alltid står stark?
Kan en viktminsknings-inspiratör skriva om flottiga pizzamiddagar och godisorgier som håller i sig?
Kan en viktminsknings-inspiratör, nejnej… Kan jag skriva fritt om bakslag och aktiva val som inte följer en tokigt hälsosam linje?
Kanske oroar jag mig i onödan.
Kanske är det bara min hybris som talar.
Kanske har jag inte ens det här inflytandet och ansvaret men om jag nu har det, även om det bara gäller en enda liten läsare så vill jag inte riskera att denna läsare gör valet att äta något som förstör. Mitt hjärta brinner för att hjälpa andra nå de mål dem satt upp för sig själva, därför är det så viktigt för mig!

Därför är den här texten så svår att skriva.
Men, jag vill vara ren i mina texter. Jag vill inte utge mig för att vara något jag inte är.
De senaste veckorna har jag inte ätit som jag ska och undantaget började bli en trend i slutet av förra veckan.
Jag har känt mig som en bluff och velat skriva ut när jag käkat utanför mitt kost-schema, men nu när det blivit mer av en trend så måste jag skriva om det. Annars är det, jag, fejk.

Igår pratade jag med min älskade, smarta, raka vän och kärlek Daniel om det här och la upp alla ovanstående argument om ansvar etc.
Han gjorde det väldigt lätt.

”Älskling… det där låter bara skitdumt! Det är din blogg och dina läsare älskar den för att du är du och alltid har varit det. Om du faller så är det upp till dig – de är vuxna människor som har ansvar över sina egna liv…”
Han sa mycket mer än så m-men… någonstans efter ”de är vuxna människor som…” började jag fnitterskratta så där som jag alltid gör när någon har fått mig att inse att jag har fel.
Jag fnittrar, Daniel fortsätter med glimten i ögat…
”Ska´ru bara vara stark och kick-ass i bloggen då blir det ju flat-line – piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip. Å hur kul é de liksom? Nä… Kolla Stålmannen till exempel. Det blir fan ingen bra film om inte Stålmannen har sitt kryptonit!”

Det blir ingen bra film utan kryptonit….?

Det blir ingen bra film utan kryptonit!! :D

HA!
Det blir alltså inget bra liv utan motgångar. Åååh, där kom det där underbara aha-momentet igen!
Livet får ingen helhet om det inte ibland får kännas svårt och vem skulle jag vara om jag inte stundom föll?
En flat-line i fånig cape och tighta trikåer?

Nejnejnej, då är jag mycket hellre mig själv, med mina älskade svackor och mina ännu mer älskade toppar.
Livet ska få gå ut på att ge oss kickar, och inget kickar igång mig som när jag får nykraft och känner mig ren i samvete och själ.

Tack älskade Daniel för kryptonit
och tack alla, alla ni underbara läsare som fortsätter
kommentera/maila trots att jag försvinner ibland.
Ni är mitt största stöd i det här och utan er hade jag, på vissa plan,
inte varit där jag är idag!

Svar komma lastat!

4

 

 

Johan skrev…
DU ROCKAR!!! du är en grym motivation bruden det ska du veta :) :) En fråga personlig sådan, när du började träna tyckte du det var grymt jobbigt då? och skämdes du eftersom du var lite större?

Svar: Finns bara ett svar på den frågan: Varje gång!!

Det tog ett halvår att lära mig att tycka om att vara på gymmet.
Det tog ett år innan jag gick dit kontinuerligt och det krävdes många tårar för att komma dit jag är idag.

När jag började på mitt gym vägde jag 111 kilo och jag undrade gång på gång på gång vad jag gjorde där bland alla smalisar.

Så JA – det var skit-tufft till en början. Men det är ju det en sån här förändring går ut på – att förändra sig själv och trotsa sina rädslor.

Lycka till med allt du företar dig!

Johan skrev en gång till…
Tjena :) :) hur var omställningen för dig?? med andra matvanor osv, och träning? måste varit riktigt jobbigt i början, mvh// Johan

Svar: Hej igen :)
Omställningen… eller förändringen av mitt liv var väldigt svår i början – allt annat är en lögn.
Det var stunder då jag ville ge upp, gång på gång på gång.
Det kändes omöjligt att gå ner bara fem kilo.
Inför maten kände jag mig svag och på gymmet kände jag mig dum.

Vad fick mig att fortsätta?
Jo: viljan att förändra – på riktigt, en kurator som hjälpte mig reda ut mitt beteendemönster, ett bra stöd från omgivningen, mitt mantra och min dotter.
Dessa är alltså mina fem största tips.
Att ha gått till en kurator var nog det som hjälpte mig mest – hon hjälpte mig hitta de verktyg jag behövde för att fixa den här resan.
Jag hittade min ”nödbroms” (som är guld att ta till vid kylskåp, livsmedelshyllor etc) och kunde kartlägga mina beteenden. Tack vare detta kunde jag lägga upp en plan för hur jag skulle tackla mina risksituationer och gå vinnande ur situationen.

Vad som verkligen fungerade för mig var att tänka ”Om jag inte plockar ner den där chipspåsen/glassen/baconet i kundvagnen kommer jag vara jättestolt om 15 sekunder.” – det har funkat varenda gång och jag har läsare som hört av sig till mig och berättat att dom anammat min metod och att det hjälpt dom med.
Prova! Det kanske funkar för dig med – OM DU BESTÄMMER DIG FÖR DET!

Att gör en stor förändring kräver att man har ett över-jag – ett jag som står över dina impulsbeslut. Ett Jag som inte låter dig backa. Som det goda samvetet – fast i ninja-super-macho-general variant, haha!

Hoppas att det här kommer vara till någon hjälp.
Vet en sak… Det är bara du som sätter dina egna gränser och väljer dina anledningar till att inte komma ut och röra på dig.

Kram och lycka till!
Robine


Fanny skrev…
Hej! Jag gillar verkligen din blogg, följer den varje dag! Jag undrar två saker. Går du på någon diet? Har du provat lchf dieten? Sen undrar jag hur man får bort sitt fett på höfterna (lovehandles) Kram

Svar: Va kul att höra Fanny, tack va glad jag blir!
Fram till i fredags har jag inte gått på någon strikt diet utan har använt mig av viktklubb.ses tjänst. Den går ut på att man får äta vad man vill men i rätt mängd, man väger sin mat, registrerar den i deras databas och får på så sätt en bra överblick över ens kaloriintag. Man kan också se hur man fördelat intaget av protein, kolhydrater och fett under dagen. Jättesmidigt!
Våren 2009 provade jag lchf-dieten i en vecka kanske men hade då inte tillräckliga kunskaper om det utan använde dieten som en ursäkt till att äta massor med feta baconröror etc. Inte min grej då den triggar dåliga beteendemönster.
Att bränna bort bara kärlekshandtagen, så kallad punktförbränning, går inte.
Detta betyder dock inte att dom är omöjliga att få bort!
Kör konditionsträning t.ex. riktiga powerwalks och löpning eller om du har tillgång till utrustning: spinning, löpband, crosstrainer, trappmaskin. För extra effektiv förbränning rekommenderar jag intervallträning där du kutar/cyklar jättefort 30 sekunder, vila 30 sekunder, upprepa. Börja med 10 min, öka sedan till målet på 30 min.
Tänk också på att det inte räcker med att träna 1-2 gånger i veckan för att förändra kroppen. Detta räcker (knappt) om du vill upprätthålla det du redan har.
Att göra tusentals crunches i hopp om att få bort dina lovehandles går alltså inte, men det ger dig bättre hållning och fastare muskler som framhävs efter att du gått/sprungit/cyklat bort fettet.
Mina favorit magövningar:

  • Crunches
  • Plankan (alla varianter)
  • Sidolyft på boll

Tips! Slösa inte tid på att göra situps. Denna övning tränar din höftböjare och inte de främre magmusklerna – de som bildar rutor. Dessutom är situps ofta orsak till ”oförklarligt” ryggont. Läs varför här!


Amanda skrev…
Jag är sjukt imponerad av dig när man ser bilden ovan, du är galet bra!!! Jag har gått ner 13kg o har säkert 30kg kvar är dock livrädd för denna överskottshud.. Din mage ser helt perfekt ut är de all styrketräningen som gjort dig så fast i kroppen? Jag går på gym minst 2ggr i veckan samt nått pass gympa har du nått särskilt bra träningstips för att få en fastare kropp?

Kram

Svar: Först och främst: HEJA DIG! Kanonbra jobbat med din viktminskning!
Min mage är ganska skonad från hudöverskott, det är mest bristningarna från graviditeten som förstör. Hur huden beter sig har att göra med dess elasticitet, alltså hur effektiv den är på att dra ihop sig och är tyvärr inget vi kan påverka. Det finns otaliga salvor och piller som sägs hjälpa men då jag ännu inte sett någon som fungerar lämnar jag ämnet orört.
Men, det finns ändå några saker du kan göra för att öka förutsättningarna för att huden ska hänga med:

  • Rasa inte i vikt! För den som har superhög elasticitet i huden spelar detta ingen större roll men för den som har sämre förutsättningar kan det vara avgörande.
  • Håll dina muskler igång! Huden bärs upp av våra muskler så fastare muskler kan ge skenet av fastare hud. Dessutom får du igång blodcirkulationen som, enligt vissa, kan påverka hur huden hänger med under viktnedgång.

För att få en fastare kropp behöver du hålla musklerna igång. Var inte rädd för hantlarna och de tyngre vikterna. Förutsatt att du inte har unika supergener kommer du inte bli bodybuilder över en natt, för att komma dit krävs hårt disciplinerad kosthållning samt träning i flera flera år.
Läs denna artikel om supermodellers träningsrutiner, klicka här!

Lycka till!

Sofia skrev…
Tack för en inspirerande blogg!!
Jag har själv just påbörjat min viktresa och har ungefär 30 kg att gå ner.
Känner mig mycket orolig för huden och undrar hur det gått för dig med överskottshud?
/ Sofia

Svar: Åh, varsågod :)
Spännande att du påbörjat din resa, se nu till att skaffa dig rätt verktyg för att komma dit du vill.
Var inte rädd att fråga mig, jag hjälper gärna till om jag kan!
Ang. hudfrågan så se ovanstånde fråga för mer ingående svar.

Kram, och tack för dina ord!


Desiree skrev…
Hej!
Vill först tacka för en grym blogg! Jag har själv försökt gå ner i vikt, men jag har inte lyckats för jag har inte självdisciplinen att klara det. Har du några tips när kroppen säger ”Ja! Jag kan det här” men huvudet intalar en att man inte kan och lurar in en på ”dåligheter”? Har du varit med om det? Vet du hur man tar sig förbi det? Tack igen för en grym blogg, keep up the good work. Kramar

Svar: Ååh, vad jag känner igen det där Desiree och jag önskar att jag kunde ge dig ett recept på Överjag som du kunde hämta ut på närmaste Apotek, men vi vet nog båda två att det inte är så det funkar.
Bristen på självdisciplin i kombination med den lille elakingen som sitter vid ditt öra och viskar dåligheter är vad som binder dig och mig och miljoner andra människor samman. Hade vi inte haft de faktorerna hade vi ju inte hamnat i den där sitsen vi inte vill vara i.
Svaret på din fråga är allt annat än kul och om du verkligen vill förändra det du vill ha förändrat krävs det att du är villig att kämpa jävel.
Vad du behöver är ett överjag och en karta för hur du ska skaffa detta överjag.

Gör upp en plan!
Skriv ner denna på papper så du får se det framför dig.
Skriv ner ditt mål, vad du behöver för att nå målet och hur du ska skaffa dig de verktyg som behövs.
Läs dom här inläggen om hur jag gjorde – kanske kan det hjälpa?

Läs också Linas fenomenala text som handlar om hur du måste vara villig att offra och kämpa för det du allra helst vill ha. Inget kommer gratis!

Stor kram till dig och lycka till att skaffa dig de verktyg du behöver!


Jenni skrev…
har du kört maskiner före du började med lösa vikter?
och isf varför fortsatte du inte med maskiner?
kram

Svar: Hej Jenni!
Ja, när jag började träna på gym så var jag bara i maskinparken.
Då fick jag ett schema för hela kroppen och det var meningen att jag skulle träna 2ggr/veckan. Förutom maskinerna gick jag på bandet där jag höll bara kunde hålla en hastighet på 4,5 km/h och jag kunde bara gå i högst 10 minuter. Jag var i skadligt dålig form med mina 110 kilo.
Varför jag gick över till hantlar var för att jag ville utmana mig själv, jag var nämligen väldigt rädd för att gå in i det där mansdominerade muskelknutte-rummet i början.
För att komma över min rädsla la jag in en benövning i smithen på mitt schema. Därefter plockade jag upp hantlarna och började gå med utfall i korridorerna. Därefter blev det bicepcurls, hantelpress och sakta men säkert befann jag mig tillslut bara inne i hantelrummet.
Idag kör jag bara benspark, legcurls och benpress ute i maskinparken.

Kram på dig!

Syster Sofia skrev…
Jag skulle vilja veta mer om hur du äter. Har ju förstått att du haft en svacka, men innan dess, hur såg en vanlig dag ut? Och nu när du fått en ny kostplan, hur ska du äta då? Vad undviker du och vad äter du när du vill unna dig något gott?

Svar: Hej Sofia!
En av de viktigaste sakerna jag fått lära mig är att jag ska äta 5-6 mål om dagen. Detta gjorde att jag slapp känna det där suget på kvällen eftersom jag höll blodsockernivån jämn hela dagen, så det är råd numero uno! Under resans gång har också jag hela tiden sett till att variera mitt dagsintag av kalorier.  Jag skaffade mig kunskap om de livsmedel jag brukade köpa hem vilket gjorde att flera av dem (nästan alla) snart plockades bort helt. Kolla det här inlägget om fällorna bland bröd och flingor t.ex, där får du en liten snabblektion.

Innan min svacka låg jag på 1300 kcal/dag och åt allt, men inte alltid och i mindre mängder.
Jag använde mig utav viktklubb.se för att hålla koll så allt blev rätt.
Klicka här så får du se en lista på livsmedel jag alltid brukar ha hemma och klicka här för att se hur jag äter idag med mitt kostschema.

Livsmedel jag undviker helt:

  • Korv, bacon, köttbullar etc
  • Nudlar (förutom dessa när jag vill festa till det lite)
  • Vitt bröd (och numera allt mjukt bröd eftersom jag inte tycker om det längre)
  • Smaksatta yoghurtar (SOCKERFÄLLA!)
  • Frukostflingor typ: Start, Crunch, All Bran, Kellogs K etc. Kellogs Frosties och liknande behöver jag väl inte ens skriva ner va? ;)
  • All läsk med vanligt socker i

När jag ska ha myspys serveras oftast:

  • Kvarg med bär/frukt, funlight och nötter
  • Cola Zero
  • Glass med varma bär (Notis: lite glass, mycket bär!)
  • 70%+ choklad, Marabous Mint är favoriten
  • Morotsstavar med dip gjord på kvarg/kesella och örter
  • Popcorn

…men sen jag fick mitt nya kostschema med plats för en myspysdag kommer det bara serveras:

  • Kvarg med bär/frukt, funlight och nötter
  • Cola Zero

Kram!


Erica skrev…
Jag är grymt imponerad av dig! Har ca 35 kg att gå ner, kan nog inte räkna hur många gånger jag försökt att bli av med dem. Jag kommer en bit sen vänder det och på något tvångsmässigt sätt så äter jag upp mig alla kilon. Jag undrar hur du behåller ditt fokus? Hur hanterar du frestelser?
MVH
Erica

Svar: Åh vad jag känner igen det där!
Jag hade också gjort otaliga försök att gå ner i vikt innan jag äntligen tog beslutet på riktigt.
Läs alla inlägg under Tips&Trix så har du ett gäng inlägg som handlar om hur jag har gjort.
Där tar jag upp kosten, tänket samt vikten av att ha ett fungerande stödsystem.

Mitt fokus har jag hållit genom att dokumentera min resa med bilder och mått, blogga dagligen, träna, titta på alla gå-ner-i-vikt-program som finns på svensk TV och så har jag läst runt bland andra vikt- och träningsbloggar för inspiration och motivation.

Om du verkligen, verkligen vill gå ner i vikt så kommer du lyckas. Det handlar om järnhård vilja och en sjuhelsikes självdisciplin.

Stor kram!

T skrev…
Hej!

Vad tycker du om pulverdieter som ett hjälpmedel att gå ner i vikt?

Hur behåller man motivationen att inte ge upp efter ett tag? Jag är bra på att vara motiverad och fokuserad i nån vecka eller två, sen tar det gamla beteendet över igen….

Hälsn. T

Svar: Du gör precis som alla oss andra med andra ord, haha. Ja, den där motivationen är verkligen en färskvara som man får jobba med för att hela tiden hålla levande.
Läs det här inlägget om min aktiva jakt efter att bli och hålla mig motiverad!

Jag tror inte på att hålla en pulverdiet som en långkörare eftersom jag tvivlar på att man får i sig alla nyttoämnen, vitaminer, mineraler och fibrer som kroppen vill ha. Däremot tycker jag att ett par veckors användande är till stor fördel för att ge sig själv en kickstart och boosta känslan av att ”det här fixar jag”!
Läs det här inlägget för att läsa om hur jag gjorde!

Stor kram!

Madeleine skriver…
Hej, läser din blogg varje dag och tycker den är superbra! Jag undrar ganska många saker bla. hur du varierar din träning? Hur många gånger i veckan kör du styrka och kondition? hur många timmar om dagen tränar du? Har du tyckt att du måste minska på någon speciell mat, ex kolhydrater? Försöker själv gå ner i vikt och du lyckas ju så himla bra, blir glad för alla svar och tips jag får! :D

Svar: Hej Madeleine och TACK va glad jag blir! :D
Mina träningsrutiner har sett väldigt olika ut sen jag började träna för två år sedan men styrketräning har alltid på något sätt varit en del av den.
Pass jag tyckt om eller jobbat för att lära mig tycka om har varit:

  • Afrodans
  • Pilates
  • BodyBalance
  • Zumba
  • EasyLine
  • Spinning

Favoriterna är Afrodansen där man får skaka mycket rumpa och Bodybalance:en där man övar smidighet, balans och styrka.
Sen jag kom igång med träningen ordentligt har jag tränat 4-7 dagar á ca 6-10 timmar/vecka.
Från och med i förra veckan ser min kost- och träningsrutin ut så här <– Klicka på länken!

Mitt största tips är nog: Om det du gör idag inte funkar – ändra metod!
Exakt hur ett träningsschema ska läggas upp är individuellt men satsa på ordentliga powerwalks varje dag (du ska bli ordentligt svettig!) samt styrka 2-3 dgr/vecka (även här ska du ta ut dig och det ska kännas i kroppen att du tagit i).

Stor kram och massa PEPP!

Malin skrev…
Tack för en inspirerande blogg! Hittade dig av en ren slump och fastnade direkt:)

Jag undrar vad som var svårast i början av din viktresa?
Vad är dina bästa tips när det tar emot att träns?

Kram Malin

Svar: Hej!
Va kul att du gillar bloggen, det gör mig glad att höra :)

Svårast var det att rannsaka mig själv, kartlägga mina dåliga mönster och bränna mina broar.
Med ”bränna mina broar” menar jag att jag erkände alla mina kryphål för min sambo för att minska risken att jag skulle komma undan med mina tjuvknep. Typ gömma glasspapper, smygäta i köket när han satt vid TV:n, köpa snask i affären och äta innan jag kommit innanför dörren etc etc.
När jag väl hade erkänt allt det här som jag skämdes väldigt mycket för var det genast mycket lättare att bibehålla det rena samvetet och inte vilja börja på ny kula.

Tips mot olust till fysisk aktivitet: GÖR DET ÄNDÅ!
Tänk på:

  • hur stolt du kommer känna dig efteråt.
  • att nya rutiner ofta är något som måste läras in i kroppen och kommer inte av sig självt – ge det tid och nötande så kommer du kanske tillslut, liksom jag gjorde, börja älska att träna. ;)
  • ”Om du alltid gör det du alltid har gjort, kommer du alltid få det du alltid har fått.” Tänk på det!

Stor kram,

Robine

Landkrabban skrev…
Började du din viktresa direkt efter Lo föddes eller dröjde det ytterligare ett tag? Om du började nära inpå förlossningen, vad körde du för träning då?

Svar: Jag vägde in mig tre månader efter Lo föddes men hade inte tappat någonting sedan BB-vikten.
I februari, fem månader efter att hon fötts blev jag medlem på mitt gym och började då träna styrketräning i maskiner samt gick på löpbandet.
Efter ett par månader började jag gå på pass, Afrodans, Pilates och EasyLine.
Afron och Pilatesen fick jag tyvärr sluta med ganska snart för min rygg var för svag i Afron och jag var lite för stor för att utföra vissa övningar i Pilatesen.

Lycka till med din träning :)

KRAM!

Rebecca skrev…
Mycket viktig fråga: Har du stumt eller uttalat ”e” i slutet av ditt namn? :-D

Svar: Haha, klockren fråga! Mitt namn uttalas med stumt e – Robin -rakt upp och ner!

Tack för alla era frågor

- det var jättekul att få svara på och frågestunden kommer definitivt komma tillbaka!

Massa kramar,

Robine!

Före- och efterbilder

24

Ni har fått min historia i bokstavsform men inte hela berättelsen i bilder.
Inte ens ni som följt med sen förra bloggen har sett dem så jag hoppas att det här inlägget kommer uppskattas.
Bilderna löper från 2007 fram till nu.

Jag vägde runt 70-80 när jag var 16-21 år.
Efter att ha bott på en folkhögskola 2005 gick jag upp 13 kilo på bara några månader och vågen visade 90 kg.
Vintervåren 2006 hade jag tappat några av dem kilona. Jag köpte ett gymkort och gjorde några halvdana försök att gå ner i vikt. Vågen visade dock aldrig mindre än 80,4.
Kortet lades på hyllan för att samla damm och vikten fortsatte pendla, uppåt mer än neråt.
2007 -efter ett sommarjobb inom äldrevården där jag spenderade många ensamma kvällar hade jag gått upp till över 90 kilo igen. Jag blev snart arbetslös och mådde väldigt dåligt.
Jag satt bara inne.
Spelade dataspel.
Åt.
Åt.
Och åt.
Den 28 december 2007 får jag veta att jag är gravid.
Jag väger 105 kilo.
Graviditeten skall snart visa sig vara allt annat än lätt och jag får svår foglossning redan i vecka 14.
Några veckor senare får jag väldigt ont i magen och Daniel släpar iväg mig till sjukhuset.
Väl där görs ett ultraljud och man hittar inte mindre än två cystor i min vänstra äggstock. Den ena mäter 9×10 cm och den andra 5×6 cm. Dom gör väldigt ont. Läkarna vill inte operera mig än för de ligger för nära livmodern. Jag får vänta till december och går med cystorna under hela graviditeten.
I vecka 32 kan jag inte röra mig.
Daniel får hjälpa mig att duscha.
Han får hjälpa mig upp och ner ur sängen.
Han får knyta mina skor.
Han får göra allt hemma.
Jag mår skit.
I början på september får jag en låsning i ryggen och åker ambulans in till sjukhuset där jag får stanna två dygn.
En vecka senare sätter mina värkar igång och en miljard timmar senare är Lo född.

Första promenaden efter förlossningen gick vi ett varv runt kvarteret.
Det tog väldigt lång tid.
Jag kunde inte gå för mina muskler var för svaga för att hålla upp min kroppstyngd.
Det kändes inte bra.
Inte bra alls!

Men… med ett nytt litet liv att ta hand om kände jag mig motiverad på ett sätt jag aldrig gjort förut.
Jag skulle lyckas gå ner mina kilon och jag skulle göra det för henne likväl som för mig själv.
Hon skulle få en mamma som orkar leka kull och som inte gömmer sig i vassen på badstranden.
Hon skulle få en aktiv mamma som inte bara kan tycka om sig själv utan som dessutom var stolt över sig själv.

Det första slutmål jag satte upp var 77 kilo – vikten jag låg på innan jag flyttade till folkhögskolan och allt skenade iväg.
Idag är jag tre kilo från det målet och det känns underbart!!
Men jag är inte klar då.
Allt eftersom den här resan rullade på ville jag utmana mig själv ännu lite mer och satte målet på 67 kilo – den drömvikt jag haft sen jag var 15 år gammal.
Det är min utmaing och jag ska fixa den.

Det ska jag bara.

You just watch me…