Och om Värsta Feta Bloggen vilar (för första gången på tre år) så betyder det ju att även jag vilar men…sen finns det ju en skillnad mellan vila och vila.

I ungefär 5-6 veckor har jag vilat ordentligt från allt som har att göra med prestationsångest och måsten.
Under den veckan som mamma var här och hälsade på så var jag otroligt skör och tårarna låg utanpå ögonen under nästan hela veckan. Jag hade ju redan insett att jag lider av väldigt stressymptom och hade också fått veta att mitt dåliga mående är ångest, något jag aldrig haft förut, och jag fick oro- och ångestdämpande medicin mot det som jag kunde ta när jag inte kunde hantera mina känslor.
Medicinen var skön att ha men jag tog den inte mer än 5-6 gånger.
Jag ville ju bli av med ångesten, inte dämpa symptomen.

Jag tog hjälp av min chef (som är bäst i världen!) som gav mig många bra övningar för att bli av med stress och jag fick låna en bok av henne ”Minska din stress med meditation” och dessa två har hjälpt mig bättre och snabbare än vad jag någonsin hade kunnat tro.Jag orkar inte berätta om allt jag gjort, men vad som funkat bäst är att jag sett till att jag gör allt väldigt långsamt.

Jag går långsamt.
Jag skär grönsaker långsamt.
Jag pratar långsamt.
Jag skriver långsamt.
Jag andas långsamt.

Så fort jag känt att pulsen gått upp det minsta så har jag stannat upp, andats och sen fortsatt…långsamt.

Det har varit svårt svårt svårt men det har verkligen funkat.
Jag säger inte att jag mår helt bra än men jag mår bättre än jag gjort på mer än ett halvår.

Kost och träning har givetvis varit bortprioriterat men inte bortglömt.
Jag kommer fortsätta ha en paus från den här bloggen för jag känner att jag behöver det men jag kommer tillbaka.
Vågar inte säga när för jag vill inte sätta press på mig själv men jag kommer komma tillbaka. Och till alla er som säger att jag ska komma tillbaka för att ni behöver mig, tack – det värmer att höra men glöm inte att den ni behöver mest stöd och tro från är er själva ♥

Nu: andas….

…kommer min världensbästalillebror och min världensbästamamma hit och jag är glad glad glad för det!

På tal om lillebror så måste jag få skryta lite om denna underbara unge man som inte bara är fin och mjuk och go utan också är smart och väldigt väldigt målinriktad.
Grabben började träna lite smått för lite mer än ett år sen och började sen ta styrketräningen på allvar för ungefär nio månader sen.
DÅ hade en en kanonbra magmuskulatur men bröstet var plattare än en pannkaka och axlarna hade svårt att hänga med i utvecklingen…
Och KOLLA NU:

Dagsfärsk formbild.

BADÄÄÄÄNG!!!!

Så kan det gå om man är beredd att träna smart, hålla koll på sin teknik, våga ställa frågor till de stora farliga muskelknuttarna på gymmet och dessutom som 16-åring ha viljan och motivationen att se till att äta och sova bra.
Och JA, han hinner hänga med polare och sköta skolan OCH sitta framför datorn som en vanlig 16-årig nördgrabb.

♥ Hamle, du är bäst! ♥

Nu: sitta som på nålar och vänta på brollan.
Sen: pussa ihjäl samme lillebror.
I helgen: sämästääär!

SWEET.

Jag är rädd för min kropp.
Jag är rädd för att den ska motarbeta mig som den gjorde i höstas när jag höll fem strikta veckor och ändå gick upp i vikt.
Något som skall vara matematiskt omöjligt!
Jag kan det här med viktnedgång och jag tror att mina -40 kilo kan intyga det rätt bra så varför vill då inte min kropp jobba med mig nu när den gjort det så fint förut?

Jag fick en kommentar på bloggen ang min pulsklocka och mina 1700 brända kaliflupper för en vecka sen och jag fick förklara att jag lyckas komma upp i den mängden för att jag körde hårt pass utan vila och med en tid på 1.40 och med 92 kilo på kroppen så är det inte så svårt att komma upp så högt.
Då kom jag på att jag måste ju faktiskt väga mig för att kunna ställa in vikten på klockan så den visar rätt.
Så, nu kommer jag väga mig varannan lördag men start nu i lördags.
Och vad visade vågen?
Jo, den visade på plus.
Ja, efter en sjukvecka i och för sig men ändå – ett plus 0.4 kg.
Daniel försökte lugna med vattenvikt och sjukdom och det ena med det andra men jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt underligt med ett plus efter två veckors perfekt kost- och träningshållning.
Rent matematiskt borde jag ha tappat kring tre kilon på den här tiden.
Dumma. Dumma. Dumma kropp.
Men dina mått då?
Dom var oförändrade.
Kanske inte så konstigt med tanke på den stora droppen veckan innan, men ändå.
Poopsters,

Så, ja nu är jag rädd att historian skall upprepa sig själv och att jag inte kommer få nån utdelning för det jobb jag gör och jag kan inte låta bli att fråga mig: Hur länge ska jag orka hålla i den här gången innan jag faller. Igen.
Jag tänker på det här med att inte måla fan på väggen men ändå… varför vill inte min kropp jobba med mig?
Varför?

Nu: maila den i mina ögon bästa PTn i världen Lina Lindberg Kuijl.
Sen: leka med Plopp hela härliga dagen.

Sweet.

På onsdagens inlägg skrev jag att jag skulle gå till jobbet vilket jag också gjorde men tji fick jag för jag blev hemskickad snabbare än jag kom dit.
Min gruppledare tog sig en snabb blick på mig och ringde sen in vikarie och jag blev hemskickad ögonaböj.
Trodde verkligen att jag skulle fixa att jobba men under den korta promenaden till jobbet sköt febern i höjden igen så jag var mer än tacksam över att jag fick gå hem.

Onsdag sov jag nästan non-stop och under torsdagen så tittade jag på Biggest Loser och sög i mig motivation till att inte ligga och stoppa i mig skit bara för att det var synd om mig för att jag var sjuk och vet ni va – det funkade!
För första gången någonsin såg jag till att räkna alla kalorier jag stoppade i mig.
Jag låg inte på ett underskott men heller inte på ett överskott.
Jag planerade min matdag så att jag skulle ha plats för det som skulle ner och som ”tycka-synd-om-mat” så gjorde jag Ginos (skivad frukt med 30 gram riven vit choklad över som man skjutsar in i ugnen) som var helsmarrigt.

Alltså… jag är SÅ GLAD och SÅ STOLT över mig själv som inte föll ner i min vanliga sjukbubbla! Stort fett heja heja heja mig och ett tack till mig själv också

Det är ju inte helt utan att jag känner att den här sjukdomsperioden kom som en stor prövning för mig för det var exakt på dagen ett år sedan jag blev sjuk mitt i det som var min absoluta topform of all times.
Första mars förra året hoppade jag på FitnessFighten och på bara 11 dagar hade jag gett mig själv strålande resultat och sen BHAM! – feberförkylning från helvetet och det var startskottet för ett år där jag saboterade allt jag kämpat så hårt för att uppnå. Jag hade inte bara lyckats tappa 40 kilo utan jag hade dessutom byggt muskler och hade bumbiaxlar, stenhård midja och fyra synliga magrutor.

Varför jag valde att sabotera för mig själv har jag vetat om hela tiden och hur dumt det än låter så var det aktiva och medvetna val som gjorde så jag la på mig 11 kilo innan graviditeten som gav mig ytterligare 7 kilo och alltså ett total på 18 kilo+ på ett år. MEN – inte ett ända onödigt kilo ska på mig nu.
No sir!

Idag mår jag bättre men hostan och huvudvärken är kvar så ikväll blir det lugna tjoanden framför Gladiatorerna. Helgen blir det massa vila men nästa vecka måndag eller tisdag tänker jag ta tag i träningen igen för då ska jag banne mig vara helt frisk igen. Sådeså!

Nu: Mys med familjen framför Gladiatorerna.
Sen: sooova.

Sweet!

Här sitter jag med ett halsont ála The Fires of Mordor och trött som sjutton efter en halvt sömnlös natt då jag hostat varvat med feberfrossat i blöta pölar under natten.
Tempen visade 39.3 grader.
Inte mysigt!
Men, jag får skylla mig själv…

Söndagspasset var 24 timmar långt och jag kom hem strax efter 0900 måndag morgon. Eftersom Plopp var hos en kompis så passade jag på att gå till gymmet med bara två ägg i magen. Det blev ett sån där jätteskojsigt gympass med både kondition och styrka ihop med Mr Muscles och efter 1 timme och 40 minuter visade min pulsklocka 1700 brända kalorier.
Jag svepte i mig en protteshake och drog iväg för att hämta Plopp.
Plopp ville inte gå.
Plopp ville leka en timme till.
Helt okej.
Men, när jag väl kom hem så var klockan 1730 och jag hade fått i mig strax över 300 kcal och på det bränt 1700 kcal.
Somnade som en STOCK på soffan.

Dagen efter, alltså igår, så var jag ute större delen av dagen och höll mig ganska stilla. Började känna ett kliande i halsen runt lunch och bara ett par timmar senare brann halsen. När klockan närmade sig middag hade jag slutat prata och ville bara knarka piggelin och halstabletter.
Somnade i soffan igen.

Japp… så här kan det gå när man pucko-tränar efter 37 timmars helgjobb inkl nattjour. Mmmmm, heja Robine! >.<

Inatt trodde jag att jag skulle behöva sjukskriva mig idag men jag har ingen feber kvar så jag tänker gå till jobbet i alla fall.
Håller alla tummar för att det ska gå!

Nu: äta med Plopp.
Sen: lämna Plopp på dagis.
Efter det: zappaslappa i soffan innan jobbet kl 150.

Sweet.

Inmätning i lördags och jag blev väldigt förvånad och glad som sjutton.
-7 cm i både midja och buk och -3 cm kring rumpan. Tummar upp!

Förra veckan hann jag med tre konditionspass på ungefär en timme och jag brände mellan 645-875 kcal/pass. Använder min Suunto M4 för att hålla koll på puls och kaloriförbrukning. Funka kanon.
Förutom kondition gjorde jag lite magövningar två dagar och en dag där jag försökte mig på en planka vilket inte gick så bra. Måste stärka upp ryggen mer. Väldigt, väldigt mycket mer!

Nu: iväg till gymmet och svettas ihop med my gymbro´ Mr Muscle.
Sen: leka med Plopp.

Sweet! 

Fick ett jättefint mail från en kvinna på Swegmark som ville ge mig en liten present från deras sortiment och jag valde deras sportbehå eftersom jag dels aldrig ägt någon men också för att jag känner att mina vanliga sport-toppar inte är nåt bra stöd nu när brösten växt i takt med kroppen (eller… inte i takt kanske? hade ju varit trevligt om titsen ville växa i takt med rumpan, men icke, haha ).

Var på gymmet idag och körde 30 minuter förbränningsprogram och sen 40 minuter jogg/PW/intervaller och damn vilken skillnad det är att springa med sport-top jämfört med en ordentlig sportbehå. Allt sitter ju på plats?!
Jag och mina tits är väldigt tacksamma för presenten Swegmark – tusen tack!

När jag postade bilden på Instagram fick jag en härlig kommentar från BigBoob (japp Jonna, jag går fortfarande efter våra Kollektivet-namn!) som skrev att jag såg slank ut med fina honkers och jag håller med. På just den här bilden, i den här vinkeln, i det där ljuset och med den här behån så ja då ser det inte så pjåkigt ut då det blivit en tvärtomeffekt och kroppen ser liten ut och boobsen större, haha.
Men ändå. Tack!

Nu: sova sova sova säääng.
Imorgon: jobb.
Söndag: 24-timmars pass på jobbet.

Säweet!

Det är den första låt som ryker ur mina högtalare på morgonen och det sista jag lyssnar på innan sängdags. Låten, rösten och videon.
This is fucking awesome!

Det blev ingen dusch, det blev ett titta-tillbaka-i-bloggen-för-att-bli-inspirerad -av-mina-gamla-resultat-session istället och bland många fina bilder ramlae jag över den här texten som jag skrev för lite mer än ett år sen och den kom som en stor fet käftsmäll riktad precis mot mig och just nu bara mig.
VAd fan är det jag håller på med?!
Har jag inte lärt mig nånting och varför varför varför är det så lätt att glömma och så svårt att lyssna på sig själv?

Följande text är skriven i januari förra året och den är givetvis fortfarande riktad till alla er som är mottagliga, vill vara mottagliga men framför allt så är den just nu riktad mot mig med tillhörande stor spotlight:

♥ - – – – ♥ - – – – – – ♥ - – – - ♥

*Nu riktar jag mig till dig som läser bloggen och som är på god väg mot, eller  redan sitter på en övervikt som kan vara till fara för ditt liv *

Om du inte känner dig mottaglig för kritik är det ingen idé att du läser vidare för texten är hård och jämförelserna hårddragna men jag vill försöka få dig att förstå vad det är du gör, eller inte gör.
Min förhoppning är att du ser vad du gör mot dig själv och att du reder ut dina prioriteringar för längst fram i livet borde du få sitta.
Snälla vet om att allt jag skriver skrivs med all min kärlek och förståelse.
Jag vill att du ska ta beslutet att rädda ditt eget liv!

Fetma och extrem fetma kan leda till döden, det vet vi, och denna text är som sagt hårddragen men säg att du inte kommer dö men att du kommer leva resten av ditt liv med att må som du gör idag… fundera över om du ens vill ha det så.

Är det så att du bär på en övervikt som faktiskt kan leda till döden så är du dessutom den enda som bär på botemedlet.
Det är ju toppen, du kan bli frisk!
Är det inte dags att göra något då?
De där små ursäkterna som bara är gnäll kring små små detaljer t.ex…

”Jag gillar inte grönsakeeeeeer!”
”Jag tycker inte om broccoliiiiii!”
”Vatten smakar ju ingeeeet!” 

Känner du igen dig? Det gör jag.

”Det är för dyyyyrt att köpa nyttig mat!”
”Det är för dyyyyrt med träningskort!” 
”Det är för tids-kräv-an-deeee!” 

Om du fått en annan typ av diagnos som kan ha dödlig utgång, vad hade du gjort då?
Hade du då inte valt att lägga ner både pengar och tid för att få överleva?
Hade du då inte ansett att ditt liv är värt mer än att du ska ha råd att köpa hem snask eller äta ute på restaurant eller gå på bio?
Är inte ditt liv värt mer?
Hur kan du sätta ett pris på det?

DU sitter på din bromsmedicin!
DU sitter på dina symptomlindrare!
DU sitter på ditt eget botemedel – så varför gör du inget?!

Om du hade fått veta att du har vilken annan sjukdom som helst som kunde innebära att du dog så hade du sett till att du fick den bästa medicinen.
Hade du dessutom fått veta att det fanns ett botemedel som tog bort hela din sjukdom och såg till att du fick leva så skulle du gör ALLT för att få det.

Jag riktar mig fortfarande till dig som är sjuk eller är på väg att bli sjuk pga din fetma/extrema fetma. Jag riktar mig till dig som dagligen tänker på din storlek i negativa banor. Jag riktar mig till dig som verkligen, verkligen, verkligen vill gå ner i vikt.

Sluta hoppas – det hjälper inte!
Sluta önska – det hjälper inte!
Sluta tyck synd om dig själv – det tar dig bara längre bort från mål!
Sluta hitta på undanflykter och sluta gnälla om broccoli?!!!

Dom där grönsakerna och de där andra livsmedlen som dina smaklökar ännu inte är vana vid –dom är din bromsmedicin. Get used to it!
Dom där stunderna då du går emot vad som är bekvämt, trotsar det som känns tryggt och vågar svettas eller när du väljer att saka undan skitmat och snask för att investera i gymkort/personlig träning/kostschema – det är ditt botemedel.

Ja, den nyttiga maten kanske är lite dyrare – men den räddar ditt liv!!!?

Ja, nu är jag hård och ja, jag är till och med lite förbannad vilket händer väldigt, väldigt sällan. Jag är bara så led på allt detta önskande och hoppas:ande.
Varför jag är trött på det handlar egentligen inte om er.
Det handlar om mig.
Min ilska just nu är riktad mot mitt gamla jag som gjorde mig själv så himla, himla illa och som hittade på ursäkter, grät, tyckte synd om sig själv och framför allt - frånsa sig allt egenansvar!  

Förstå att det är DU som har ansvar för vad du väljer att stoppa i munnen och hur du väljer att röra på dig – ingen annan!

Du har fått veta att du har utvecklat lungcancer.
Den går fortfarande att ta bort.
Du kan bli helt återställd, tom friskare än du var innan.
Sen säger läkarna att medicinering och behandling kommer vara dyrare än de cigarettkostnader du har.
Och du väljer en billigare död framför en lite dyrare väg mot att få bli fri i livet?
I dont think so!

Du kan bli frisk och det är bara bara du som bestämmer utgången.

Leva på riktigt, leva halvt eller kanske, kanske, dö?”

♥ - – - – ♥ - – - – - – ♥ - – - - ♥

Jag minns så väl när jag skrev den här texten.
Jag var rädd att den skulle misstolkas eller kanske göra någon ledsen/förbannad men idag är jag bara SÅ GLAD att jag skrev ner den och vågade posta.
Det är ju det här det handlar om: HÅRDA SANNINGAR.
Dom gör ont men de kan vara den bästa medicinen och den bästa hjälpen.

♥ TACK MIG SJÄLV! ♥
Jag ska tillbaka till den glada fria kvinna jag är.
Jag bara ska tillbaka.
Bli mig själv.
Igen. 

Fick hem mina nya träningsbrallor idag i strlk L och dom är alldeles för tighta.
Flubbet är ett faktum och det känns riktigt bra faktiskt att ha ett par nya brallor att längta sig in i.
Jag ställde mig på vågen förra lördagen för att veta vart jag ligger efter graviditet och sörjeveckor och den visade 92.1 kg. Graviditeten gav mig 7 kg och sorgeveckan ett kilo vilka jag är fast beslutsam om att göra mig av med och eftersom jag är som jag är och allt som oftast ser till att se det positiva i min tillvaro så tänker jag nu att ingen graviditet innebär att jag kan köra på med träning och tillskott helt utan restriktioner. Jag blickar framåt!

Så, 92.1 kg är min vikt men det är inte den jag kommer använda som måttstock nu utan jag kommer gå helt och hållet på mina centimetrar.
Nystart:
Midja: 100 cm
Buk: 111 cm
Jag har alltså ökat mer än 20 cm kring både midja och buk på ett år.
Hur lätt detta har varit kommer i ett annat inlägg som kommer handla om att inte ta saker för givet och om vikten att hålla skygglapparna borta.
Stay tuned!

Sen jag kom tillbaka till gymmet igen så har jag bara kört kondition och kommer göra det ett tag till. Dels för att jag vill svettas och få upp mitt flås igen men sorgligt nog är det också för att jag inte känner mig bekväm nere bland hantlarna.
Det hade jag inte trott för ett halvår sen, att jag som då bodde nere bland tungt stål snart skulle komma till en punkt där jag sorgligt nog skäms över mig själv och min kropp. Sån är sanningen. Jag skäms.
Men, det innebär inte att jag håller mig borta helt
Igår brände jag av 720 kcal på en timme och idag 645 kcal.
Bandet ligger på mellan 5.5-15 km/h och lutningen mellan 1.5-15 i lutning.
Ons-fredag blir det kondition hela vägen och nästa vecka ska jag ner och lyfta igen. Det bestämmer jag!
Kosten ligger på 1650 kcal/dag och jag har ingen bestämd fördelning på mina E% nu utan ser till att väga allt jag stoppar i mig.

Nu: dusch.
Sen: sova.
Imorgon: jobba 9-22.

Sweet. 

Det blev ett par turkosa och dom kommer sitta ursnyggt i sinom tid.