Lycka

I augusti 2000 står jag ute på gatan framför vår skolbyggnad och första året på gymnasiet har precis börjat. Plötsligt blir jag nosad i nacken (känsligt!!) och faller ihop i en liten hög på marken. När jag blickar upp står där en lång, mörk och snygg kille med ögon som är to die for.
Han var en ny snubbe i min kompis klass som inte bara hade utseendet till sin fördel, han var dessutom så där pirrande mystisk, tyst och fräck.
Jag blev kär. På en gång!
Killen blev snart en vän och vännen blev snart en bästa vän.
Han var en av tre bästa killkompisar som ingick i min jag-är-16-och-livet-suger-jag-behöver-prata-i-telefon-ventil-cirkel.
Han fick höra om alla mina bravader.
Han tröstade mig när jag var ledsen och fick mig att skratta med de allra enklaste medlen.
Under de två år vi gick i skolan tillsammans hann jag gå igenom alla känslofaser gällande denna kille (som alltid hade flickvän) men han var ändå alltid min andra Han med stort H.

Daniel 17, jag 16.

Ja, killen är ingen mindre än Daniel.
Denna diamanthårda klippa i mitt liv.
Denna man som alltid vaktat min rygg.
Sex år in i vår vänskap blev vi äntligen kära samtidigt och i varandra och det, ihop med Los födelse, det bästa som har hänt mig.

Vad jag än har kastat mig in i så har han varit där och stöttat mig och inte minst under min viktnedgång.
Det här är killen som kan äta hur mycket som helst men som fortfarande håller sig smal.
Det här är killen som skakade på huvudet så fort han såg någon röra sig snabbare än gång.
Det här är killen som trots ovanstående börjar läsa om vad och hur man ska äta rätt och som dessutom går på konsultationsträff på mitt gym och köper gymkort bara för att kunna följa med mig och träna vid min sida.
Han berättar med ögon och ord att jag är vacker – hur jag än ser ut och vad vÃ¥gen än visar.

Augusti 2009

Idag hade jag en riktig dimp och satt och grät som ett litet barn här i soffan.
Ville inte alls till gymmet.
Kände mig bara bajs.
Kände mig tjock.
Tvivlade på om jag någonsin kommer nå mitt mål.
Ville inte gå och träna.
Bad om att få vara hemma.
Skyllde på huvudvärk.
Skyllde på att jag kände mig tjock(?).
Daniel sket i det.
Med hjälp av honom och Lo tog jag mig upp ur soffan och ut i hallen.
”Kom igen mamma, kom igen!”
SJÄLVKLART kan man inte göra annat än att lyssna på det.
(Note: Lo fick inte se mina tÃ¥rar – det är inget hon ska ha pÃ¥ sitt ansvar. Ville bara poängtera det! )

Två timmar senare var jag tillbaka i soffan, nytränad, nysolad och alldeles nypeppad.
Allt tack vare min klippa.
Ärligt talat vet jag inte vart jag skulle vara om det inte vore för Daniel.
Jag tror faktiskt inte att jag hade varit här där jag är idag – starkare, friskare, sundare, nästan 40 kilo lättare och viktigast av allt, lyckligare än nÃ¥gonsin!

♥ Du gör mig lycklig ♥