Om att komma tillbaka

Att påbörja en viktresa är nog för många förlamande svårt och ens slutmål kan kännas ouppnåeligt.
Jag vet för jag har stått där förut i nästan exakt samma trånga skor som jag gör idag.
Skillnaden nu från då är just det – att jag har gjort det här en gång förut.
Jag har gått från kraftigt överviktig till vältränad.
Jag har gått från en kroppshydda som gjorde mig ont, som var tung och otymplig, som jag ofta skämdes för, till en kropp som var stark smidig och vittnade om hundratals timmar på gymmet och en självdicsiplin jag aldrig trodde att jag skulle hitta i mig själv.
Min identitet matchade plötsligt den kropp jag bar.
Att nu ha gått från vältränad till kraftigt överviktig igen är allt annat än kul.
Jag hade lovat mig själv och trodde på allvar att jag aldrig mer skulle väga 80, 90, 100, 110, 120 kilo igen men nu gör jag det…

Dagsformen: 115 kg

Jag blir arg.
Jag känner fan va onödigt!
Jag ältar över det. Hur kunde det blir så här. Hur kunde det gå så långt igen.
Jag tänker på alla historier jag läst och alla personer jag sett i diverse viktminskningsprogram som också gjort resan ”vältränad-till-tjock” och hur jag då undrat – hur blev det så?
Jag bannar mig själv för att jag sitter där jag gör idag samtidigt som jag också har en förklaring på det hela: Stress!

Jag har nu sett och förstått mönstret kring min viktuppgång och jag har fått den förklarad av läkare och kurator.
I vintras fick jag en psykisk breakdown, blev långtidssjukskriven från jobbet och levde under fem månader i ett för mig okänt mörker kantat av panikångestattacker och depressionsliknande symptom.
Läkaren bedömde att jag led av maladaptivt stressyndrom med tendenser till social fobi.
Det hela gick så långt att jag en dag tappade sifferförståelse, tidsuppfattning och kroppen gjorde inte som jag ville.
Den dagen åkte jag in på psyket och fick upprättad kontakt med vuxenpsykiatrin.
Jag har sedan januari haft kontinuerlig kontakt med läkare, kurator och sjukgymnast och nu i veckan träffade jag en ny psykoterapeut som jag ska påbörja ett arbete med för att hitta verktyg till att komma ur min negativa spiral och förhoppningsvis få ner mina stressnivåer, min ångest och mina ibland orimliga prestationskrav.
De vill att jag ska börja medicinera och knapra gladpiller vilket jag nu känner mig lite mer mottaglig för men jag har inte sagt ja än för jag tror mig ha en bättre lösning som jag vill ge en ärlig chans först – träningen.

Träningen har jag varit borta från egentligen sedan september förra året men helt och hållet sedan mars i år och jag har saknat den enormt.
Träningen är mitt lyckopiller. Var mitt lyckopiller.

Idag var jag tillbaka på gymmet igen för tredje gången sedan klartecken från sjukgymnasten och jag vågade mig på ett danspass.
Jag var så taggad innan och kände livet i mig. Så där sprudlande ni vet.
Men sen hände något när jag gick in i salen…
Jag kände mig dum.
Jag kände mig tjock och töntig.
Jag smög in och ställde mig längst bak nere i hörnet och hoppades att ingen skulle se mig.
Jag ville inte bli sedd.
Jag undrade, precis som när jag började träna 2009, om alla andra tittade på mig och undrade vad jag gjorde där.
Jag kände att jag inte passade in.
Första kvarten av passet hann jag tänka många gånger att jag skulle rymma från alla dom här läskiga känslorna och tankarna.
Det brände bakom ögonen.
Jag ville gråta.
Jag såg inte på min spegelbild en enda gång under hela träningspasset.
Men jag stannade kvar. Jag gjorde det.
Jag kunde inte göra allt för ljumsken, ryggen och högra knäet sa ifrån men jag gjorde det jag kunde och någonstans vet jag att jag borde känna mig stolt över mig själv och att jag borde klappa mig själv på axeln men… jag är inte kapabel att känna det, än mindre göra det.

Utifrån vart jag varit rent fysikt tidigare så står jag idag och skäms för mig och för min kropp och det gör mig så så ledsen…
Förklaringar eller inte – jag skäms.
Jag tänker på alla underbara människor jag träffat genom träningen och ni som följt mig genom bloggen, som har hejat och hurrat närjag behövt det.
Jag tänker på alla fantastiska superlativ jag fått i kommentarer och mail och om hur jag varit en förebild för många och att ha gått från det till… det här?
Jag känner mig som… fusk.
Typ.

Usch… det är jobbigt att skriva så här ärligt men jag känner att behöver få det ur mitt system för att kunna bygga upp mig igen.
Kanske förstår ni?

När jag gick ut från gymmet idag så var den där taggade känslan long gone och jag kände mig helt ärlig bara tom.
Som att mina känslor var helt bortdomnade.
Finns inte en enda känsla eller vilja att gå tillbaka till gymmet. Mitt älskade gym som jag längtat så efter…

Men - jag vet – att jag inte får agera efter dom känslorna. Alternativet finns inte.
Mitt förstånd och allt det jag lärt mig genom åren vet att jag måste göra precis tvärt om – fortsätta.
Genom tårar.
Genom tvivel.
Genom skammen och genom det ledsna för på andra sidan, ett halvår eller ett år härifrån så står en annan version av mig som kommer se tillbaka på kanske just det här inlägget och dom här känslorna och bara känna YES ROBINE, DU GJORDE DET IGEN!! DU KLARADE DET!!!
Jag vet.
För jag har gjort det förut och trots tvivel och stundande uppgivenhet så vet jag att jag kommer göra det igen.

Mitt mål är större än att vilja vara smal eller vara vältränad.
Mitt mål är att hitta tillbaka till min person och till ett yttre som jag kan identifiera mig med för idag så känner jag varken igen min person eller mitt utseende och det gör att det är väldigt svårt att se mig själv i spegeln för jag tänker bara vem är du?

Jag längtar efter mig själv och det är för mig själv jag kommer kämpa.
Den här Robine ska komma tillbaka.
Så det så!


 

Det här med planering

Är äntligen frisk!!!
Tre veckor av host och återkommande febe är över på riktigt och igår var jag på gymmet igen.
Jag körde igenom träningsprogrammet Mammashape från worldofshape.se som är speciellt anpassat för den förlösta och sen drog jag bred/smal rodd, latsdrag, bröstpress, legcurls och benspark. Det var första gången sedan i mars som jag tränade ute i gymmet.
Det kändes lite speciellt att få vara tillbaka. Musik i öronen, tid för mig själv. Mina rutiner!

Idag ska jag sätta mig ner och göra en ordentlig planering för den här viktnedgången.
Jag ska ta ordentliga helkroppsbilder och mäta mina vanliga mått.
Jag kommer göra en ny SWAT-analys och skriva träningsschema.
Kosten kör jag enligt det Mammashape säger att jag ska göra. Blir enklast så.
Köpte deras Mammashape kombo så nu har jag kosten klar i åtta veckor framöver.
Lagom till jul :) Sen blir det nog ett mer strikt schema med samma mat varje dag ett tag.

Snart ska jag iväg med Plopp på hennes hiphopklass men innan dess blir det bebismys för hela slanten!!

 

 

Host host host…

Hej och tjena och hoppsan!
Jahopp… ni vet hur det är va?
Man ska precis börja träna.
Inspirationen är där, motivationen är på topp och så drar man igenom sitt första pass och… vad händer då som alltid händer?!!
Just det, man blir sjuk!!!
Amenvisst.
Dödens förkyld.
Feberfrossa, fuskfeber (alla symptom finns utom själva febern) och varje gång jag hostar känns det lite som att jag skallar huvudet i en betongvägg.
Löv it!

Fick en kommentar från en tjej som undrade om jag försvunnit för att motivationen försvann men så är det alltså inte :)
Jag har bara inget skoj att skriva om. Jag vill mest bara klaga, haha.
Måste dock säga att jag lyckats hålla mig borta från ”tycka-synd-om”-snasket och har bara ätit snask på lördagar med undantag för dn här helgen som var marknadshelgen och då hade jag planerat att äta utanför.

På onsdag ska jag träffa en doktor och babbla om förkylningen och om varför jag gick upp så mycket under graviditeten och varför jag har gått upp två kilo senaste månaden trots att jag under hela perioden ätit bra och i bra mängd. Ok ok, man kan visst gå upp massor i vikt under graviditet trots att man sköter sin kost men jag förstår inte varför jag gått upp nu efter graviditeten. Känns trist trist trist!!

Nu: hosta lite till.
Sen: …hosta?

Crap.

Vägen tillbaka – Värsta Feta Bloggen

Jag tror banne mig att det är dags igen.
Dags för bloggandet.
Dags för rutiner och för det lilla hjälpsamma fenomenet att bränna mina broar offentligt.
Med ”bränna mina broar” menar jag givetvis att minska möjligheten för mig att göra sånt jag inte ska göra.
Tex äta fel saker eller röra mig för lite…

Igår var jag på gymmet för första gången sedan mars.
Varför?
Jo, för denna graviditet gav mig foglossning redan i vecka 11 och jag tog då kontakt med en sjukgymnast på en gång (något jag inte gjorde när jag väntade Lo och det fick jag sota för rejält då jag fick svår fogossning och som resultat av den även ryggproblem. Efter förlossningen tog det 1.5 år för foglossningen att läka och ryggen har jag fortfarande problem med).
Jag började gå på sjukgymnastik i vatten som komplement till min träning men det dröjde inte länge förrens jag fick erkänna att styrketräningen inte var rätt för mig. Jag fick svår yrsel och svimmade vid anstängning. Så då fick jag träningsförbud helt enkelt och mitt gymkort blev fruset.

Så hur har jag rört mig under graviditeten?
Eeeh… vadå rört mig?
Eller ja jo, jag hade ju bassängträning 1gn/vecka och jag gick morgonprommis i 3-kmspåret i skogen varje dag fram till maj för då pallade inte ljumskarna med längre.
Jag hade blivit för tung.
Bassängträningen var också slut i maj så från maj-sept har jag inte rört mig nämnvärt mycket.
Kroppen blev tyngre och tyngre och musklerna svagare.
Jag som hade en plan om att inte hamna över 100 kilo blev snabbt besviken.
Vikten sköt i höjden i en takt jag inte riktigt har kunnat ta till mig och när jag stod i sjukhusets snygga vita skrud redo att ploppa liten bebis så stod vågen på hissnande 124 kilo – 32 kilo mer än när jag blev gravid.
(Mer om min graviditet, självkänsla och tankar kring min viktuppgång i ett annat inlägg.)

Under förlossningen skadade jag vänster ljumske.
Uttänjda ligament och en muskelbristning hade jag dragit på mig.
Jag kunde inte med egen kraft lyfta vänster ben och jag kunde inte sova på någon sida alls. Mitt lår brände, isade och stacks konstant och ljumsken gjorde sjukt ont.
Ca fyra veckor efter förlossningen var jag på min första långsamma morgonpromenad och jag har sedan dess kunnat öka tempot och distansen lite mer för var dag som går och det är UNDERBART att vara ute igen och igår var jag äntligen tillbaka på gymmet!

Jag tog deras rehabpass på 45 minuter där jag och ett stort gäng friska 70-(something)åringar jobbade i stationer ca 45 sek per övning.
Lugna övningar med vikter upp till tre kilo.
Jag höll mig på 1-2 kilos och i en övning fixade jag tom inte 1.25:an genom alla 45 sekunder så sista stunden gjorde jag utan vikt.

Det känns märkligt.
Mycket märkligt till och med.
Jag som är stark?
Jag som markat 100 kilo?
Jag som  kunde gå en mil på under 1.5 timme?

Jag tyckte inte om att möta min blick i träningssalens speglar.
Tittade ner i marken nästan hela tiden och när jag inte tittade där så tittade jag på instruktören eller lilla Moa som var med.
Så vill jag inte ha det!
Jag vill gå ner i vikt, inte bara för själva utseendets skull utan för vad det utseende jag bär just nu är för mig – en version av mig som jag inte kan relatera till. Jag känner mig liksom inte som mig själv. Den Robine jag ser i spegeln saknar leendet i ögonen. Den Robine jag ser är inte helt lycklig.
Så, DÄRFÖR ska jag gå ner i vikt igen och komma tillbaka i den klädsel som passar mig och min person.
Sen vill jag också gå ner i vikt för att om ett nåt år så har vi en ny liten människa som ska lära sig gå och springa och då behöver den här mamman vara i bättre form än idag, haha.

Tankar kring kost vs helamning samt träning kommer också i ett annat inlägg!

Nu: hoppa ner i vår nya soffa och äta sushi framför Supernatural
Sen: mysa med Moa aka Moppo (JA vi måste hitta ett nytt smeknamn snart, haha)

Och så litta bilder….

familjen

 

Värsta Bästa Daniel

Jag bara måste bryta min bloggpaus för att uppmärksamma världen om att min favoritmänniska i världen blivit uttagen som finalist i Fitnessfighten.

Han som stöttat mig genom hela min resa och  som alltid alltid tar hand om andra har nu chans att vinna något bara till sig själv och jag skulle bli så glad om ni ville höja hans chanser.
Snälla snälla ni titta in på länken och om ni sen vill så rösta på världens bästa Daniel Andersson Maxe.
Han förtjänar verkligen verkligen att få vinna :D

—> KLICKA HÄR <—

Jag mår jättebra nu och växer som en tok.
Bebisen rör sig varje dag men är en mycket lugnare karaktär än storasyster Lo.
Är i v. 34 nu är så tacksam för varje sval sommardag ;)

 

GLAD SOMMAR ALLIHOPA – HÖRS SNART!

Och – GLÖM INTE ATT RÖSTA!! :D

♥ Värsta Feta Magen ♥

Värsta Feta Bloggen vilar medan Värsta Feta Bebisen växer så det knakar!!! :D

Har inte kunnat träna ordentligt sedan december och lade gymmet på hyllan helt i mars.
Efter tre svimningar fick jag ge vika och jag står nu utan gym för första gången på flera flera år.
Har gått på sjukgymnastik (läs: får inte ens upp ett litet flås men det är huuur skönt som helst!) sedan mars och kommer i alla fall ut på promenader nästan varje dag. Kroppen har svällt som en törstig svamp i ett bottenlöst hav men nu tror vi att vi vet varför jag svällt så pass mycket. Får dock ej äta vattendrivande så får stå ut med att skvalpa fram en stund till, haha.
Det var roligt här om dagen då jag hade antydan till valkar (volanger!) runt vristerna och mina underarmar såg ut att gömma en varsin fläskfilé under huden. Hjälp?!

Följer mina favoriter på Instagram och vältrar mig i träningsvideor och härliga friska bilder.
Motivationsmappen växer sig stark och jag längtar längtar längtar efter att få komma igång igen men ännu mer längtar jag efter vår nästa lilla bebis!!!! :D

Detta är min tränings- och viktminskningsblogg, inte min bebisblogg och den kommer heller aldrig bli en sådan därför är den vilande och kommer förbli så tills jag är igång igen.
4.5 månad sedan jag bloggade senast. och det dröjer nog lika länge tills nästa inlägg :)
För er som mailat och kommenterat under den här tiden – tack för er omtanke!! ♥
Till er som vill – följ mig på Instagram istället: libertycapone

Nu: bygga liten bebis ♥
Sen: ploppa liten bebis ♥
Sen-sen: mysa med lilla bebisen ♥
Sen-sen-sen: ta tillbaka min fysik och min person ♥

Tidig julklapp!!

Tack än en gång Gymgrossisten.se som skickat det här stora paketet till mig!

Kan redan nu säga att om Goodlifes Coconut Dream bara är i närheten av lika god som deras Caramel coco så kommer jag beställa några lådor till ;)

Livet just nu då?
Jotack, trött som ett mähä och är faktiskt sjukskriven från jobbet under en period då mitt arbete är mycket tungt rent psykiskt. Faktum är att jag kommer få nya lättare uppgifter när jag kommer tillbaka och det känns helt rätt!!
Att at hand om sig själv innebär inte bara att se efter det fysiska utan lika mycket – om inte ännu mer – handlar om att ta hand om sig själv, sitt eget jag, och lyssna på när hjärnan säger STOP.
Undersjukskrivningen är det meningen att jag ska vila och inte vara ”duktig”…

Senast jag skrev här hade min kiropraktor precis gett mig klartecken att börja träna rygg igen vilket jag gjorde tills den kraschade igen. Nu håller jag mig till promenader och vilar mycket – det är viktigt det också :)
Har däremot köpt ett till träningskort så jag kan börja gå på pass-träning igen.
Främst tänker jag spinning och Zumba, kanske bodypump också.
Jag får helt enkelt prova mig fram tills jag hittar något som funkar. Det kan ju inte vara så att jag plötsligt inte ska få träna igen alls?!
Kanske ska jag kolla upp lite mer avancerad rehabträning?
Eller börja gå på vattengympa?

Asch, något hittar jag på men just nu…. sova!

Lite shopping

Här om natten klickade jag hem lite presenter till mig själv.
Sånt som jag behöver och sånt som jag vill ha.
Ett par vattentäta vandrarskor (eliminerar ytterligare en eventuell ursäkt), en reflexväst och en ny pulsklocka då min Suunto har lagt av efter några års flitigt användande. Den här gången blev det en Polar FT4F Heart Rate Monitor Watch som fått bra recensioner. Någon med erfarenhet av den?

Polarklocka och vattendoja!

Förutom dom så blev det en tripp till Gymgrossisten.com som skickade en generös present i förra veckan. Dom hade (lämpligt nog?) rabatt på deras bars, samma som dom skickade till mig och jag vara bara tvungen att klicka hem några lådor med deras Goodlife caramel coco för MUMS va goda dom var.
Tack för det Gymgrossisten – smart drag ;)

 

Idag har jag gått två promenader och fick självklart känningar i ryggen som annars varit HELT smärtfri i tre dagar innan. Men men, nu får den göra ont bäst den vill för jag VILL komma igång.

Nu har jag varit borta från träningen så länge så jag blivit lite så där… borttappad på gymmet. Jag har inte mitt fokus kvar men det är ju ”bara” att jobba fram det igen. Största prövningen för mig just nu är just det – f o k u s e t !
Jag har återigen tappat det där.
Jag känner inte glädjen och viljan och det gör mig förbannad rent ut sagt men jag vet ju att det här med motivation är en färskvara, något man måste ta hand om och underhålla – annars svalnar den för att tillslut försvinna helt igen.
Crap.

Ska börja med mina fina motivationslistor igen.
Yes!

Nu: kolla på ett avsnitt av Extreme Weightloss.
Sen: sova.

Sweet!

 

Fick en present!

Fick ett pling plong på telefonen som berättade att jag hade ett paket att hämta ut på posten och vad låg där om inte en tung present från Gymgrossisten!

Fick ett snällt brev också och tydligen så vill dom fortsätta skicka grejer till mig som jag får testa och utvärdera. Känner mig väldigt tacksam då ekonomin här hemma sjunkit sen Daniel började plugga och den kommer sjunka ännu mer om några veckor när mitt arbetsschema kommer sänkas i tid.
Så, tack Gymgrossisten för den här, och eventuella framtida gåvor! :D

Träningen ligger fortfarande på is.
Jag hann köra tre styrkepass och några morgonprommisar innan det var min övre ryggs tur att klappa ihop. Har haft redigt ont idag och fått ta smärtstillande. Kanske kan jag ha ont för att kiropraktorn knakade upp några ihopskjutna kotor?
Jaja, det går över snart :)

Nu är det dags för bingen.
Imorgon skall jag ut och gå och mår ryggen bättre så drar jag ett pass på kvällen.

Säweet!

Förkylning!

Friiiiiisk! :D

Har varit knallfall förkyld i en vecka med allt vad det inneburit men är nu äntligen frisk. Massor har hunnit hända här, ja massor förutom träning haha.
Igår gick jag en lugn promenix med fokus på rumpkontakt och idag en likadan promenix och sen lugna puckar på gymmet.
Vi snackar väldigt lugna puckar…. vi snackar ingen vikt i benpressen, bara kontaktfokus och 4 kiloshantlar i bic.curls av samma anledning.
Kändes pluttigt men jag har ett syfte med det hela!

Förra måndagen var jag hos kiropraktorn som fastslog att smärtan i min ländrygg orsakas pga att jag slutat använda rumpmuskeln till den grad att den nu inte arbetar alls.
Så, i alla rörelser där jag ska använda rumpan så kopplar jag bara in baksida lår och ländryggen. Musklerna i ländryggen är nu som elaka muskelbomber som inte alls vill rätas ut och rumpan…haha, ja rumpan är mest bara lite sorglig.
Ovansida rumpa – den har jag, men undersida/utsida – NADA!

Inte konstigt att jag fått ont i svanken när jag gjort benlyft, abdukator, rumpdödaren, knäböj etc etc – JAG HAR JU INGEN RUMPKONTAKT! :D

Har fått en övning nu som jag ska göra i en månads tid för att få hjärnan att vilja kommunicera med rumpen igen. Jag är SÅ GLAD för det här för det betyder att jag 1. Kommer kunna jobba upp en rund gump 2. Förmodligen kommer bli av med mitt ryggont!
SCORE!

Nu: titta på Extreme Weight Loss
Sen: sova
Imorgon: prommis

!!! S T A Y I N G   M O T I V A T E D !!!

;)