Åh, ni känner mig så väl.
När bloggandet går på sparlåga kan man vara nästintill helt säker på att det genomsyrar hela mitt jag. Eller, hela mitt gå-ner-i-vikt-jag i alla fall.
Helgens ätardag blev återigen en passa-på-dag och passapådagen höll i sig i två dagar till.
Börjar ni blir trötta på det?
Jag med.
Hos mig får ni alltid se hela resan.
Jag sysslar inte med sugar-coating och tänker aldrig börja göra det heller.
Så är det med det!
Idag hade jag en låg dimp.
Så låg att jag i slutet av arbetsdagen fick låsa in mig och gråta floder medan mitt inre skrek i tystnad för att mina kollegor inte skulle höra.
Vad utlöste detta?
Svar: kakor, missbruk, rädsla.
Jag ”svepte” ett helt Chocolat Chip Cookie-paket inom noll-komma-nix samtidigt som det pÃ¥gick en lugn dialog mellan mitt förnuft och mitt trots.
Mitt förnuft ser, analyserar och ifrågasätter allt som händer.
Mitt trots mumlar, blundar och agerar.
Jag äter.
Jag bestämmer.
Inte du.
Jag.
Där jag annars brukar känna makt kände jag nu svaghet.
Makt för mitt friska jag är att veta att jag har makten att säga nej, jag har makten att välja rätt väg. Makt för mitt sjuka jag är att veta att jag har makten att säga ja, jag har makten att välja vilken jävla väg jag vill och jag väljer fel väg för jag har makten.
Jag bestämmer.
Jag bestämmer.
Jag, jag, jag!!!
Jag drivs alltsÃ¥ av samma känsla fast med en stor viktig skillnad – utgÃ¥ngen av det hela.
Rätt väg genererar en känsla av stolthet och höjt självförtroende men väljer jag fel väg styr jag rakt mot en nedåtgående spiral som, om jag inte passar mig, kan resultera i en viktuppgång som aldrig tar slut.
SÃ¥.
Jag, jobb, kakpaket som är slut.
Vad händer då?
Jag skäms, jag blir förbannad, jag vill ljuga för alla men jag kan inte.
Smsar Daniel och Joy.
Pratar med Daniel.
Gråter tyst, skäms, känner mig liten, hatar mitt beteende.
Får annat att fokusera på.
Han älskar mig.
Han finns där.
”Alltid”, säger han och jag känner mig trygg.
Senare på kvällen pratar jag med Joy som säger de klokaste av saker.
Hos Daniel är jag alltid älskad och alltid stöttad men Joy hon förstår mig utan att jag behöver förklara något. Jag behöver bara berätta så förstår hon.
Vi har vår resa gemensamt och det är ovärderligt.
Efter en halvtimmes snack kände jag mig tillräckligt modig för att möta siffrorna på vågen.
Jag förväntade mig minst 83 kilo efter två veckors inte-räkna-kalorier-inte-riktigt-följa-kostschemat-ha-moffar-helg.
Jag kan säga att jag hade fel.
Jag lÃ¥g inte ens över 80 och nu känns det bättre… Igen.
Igen.
Jag önskar sÃ¥ att jag kunde lova er en inspirerande blogg som bara är kantad av framgÃ¥ngar men det kan jag inte göra. Dikena längs med min stig fylls mestadels av levande blommor i klara, brinnande färger men där finns ocksÃ¥ skrot, gyttja, karga fläckar och vissna blad och jag kan lova er att det här inte är sista gÃ¥ngen ni fÃ¥r höra ”Nu kör jag igen.” Nu känns det bättre igen.” och det berömda ”I´m back!”.
Detta är fraser som är återkommande i den här bloggen för här får ni följa en levande, riktig, ärligt smutsig historia om en helt vanlig tjej och hennes resa med och mot ett missbruk.
Jag kommer falla om en mÃ¥nad, ett halvÃ¥r, ett Ã¥r men mellan varje fall kommer jag ocksÃ¥ se till att lyckas med nÃ¥got var… eviga… dag.
Det är min ouppfyllda profetia och den välkomnar jag.
Jag har min stig framför mig, levande och klar men vad dess karga fläckar och skrämmande gyttja inte vet är att bland brinnande blomster och makadam gömmer sig ett ogenomträngligt artilleri byggt av beslutsamhet, styrka och en vilja av stål.
Så, nu går jag vidare och jag välkomnar allt som vill komma i min väg.
Gott som ont – jag kan ta det.
Igen. Och igen. Och igen…
Men jag hoppas att du tar till dig dina ord, mina ord men framförallt ditt framtidsjags ord.
