Om att komma tillbaka

Att påbörja en viktresa är nog för många förlamande svårt och ens slutmål kan kännas ouppnåeligt.
Jag vet för jag har stått där förut i nästan exakt samma trånga skor som jag gör idag.
Skillnaden nu från då är just det – att jag har gjort det här en gång förut.
Jag har gått från kraftigt överviktig till vältränad.
Jag har gått från en kroppshydda som gjorde mig ont, som var tung och otymplig, som jag ofta skämdes för, till en kropp som var stark smidig och vittnade om hundratals timmar på gymmet och en självdicsiplin jag aldrig trodde att jag skulle hitta i mig själv.
Min identitet matchade plötsligt den kropp jag bar.
Att nu ha gått från vältränad till kraftigt överviktig igen är allt annat än kul.
Jag hade lovat mig själv och trodde på allvar att jag aldrig mer skulle väga 80, 90, 100, 110, 120 kilo igen men nu gör jag det…

Dagsformen: 115 kg

Jag blir arg.
Jag känner fan va onödigt!
Jag ältar över det. Hur kunde det blir så här. Hur kunde det gå så långt igen.
Jag tänker på alla historier jag läst och alla personer jag sett i diverse viktminskningsprogram som också gjort resan ”vältränad-till-tjock” och hur jag då undrat – hur blev det så?
Jag bannar mig själv för att jag sitter där jag gör idag samtidigt som jag också har en förklaring på det hela: Stress!

Jag har nu sett och förstått mönstret kring min viktuppgång och jag har fått den förklarad av läkare och kurator.
I vintras fick jag en psykisk breakdown, blev långtidssjukskriven från jobbet och levde under fem månader i ett för mig okänt mörker kantat av panikångestattacker och depressionsliknande symptom.
Läkaren bedömde att jag led av maladaptivt stressyndrom med tendenser till social fobi.
Det hela gick så långt att jag en dag tappade sifferförståelse, tidsuppfattning och kroppen gjorde inte som jag ville.
Den dagen åkte jag in på psyket och fick upprättad kontakt med vuxenpsykiatrin.
Jag har sedan januari haft kontinuerlig kontakt med läkare, kurator och sjukgymnast och nu i veckan träffade jag en ny psykoterapeut som jag ska påbörja ett arbete med för att hitta verktyg till att komma ur min negativa spiral och förhoppningsvis få ner mina stressnivåer, min ångest och mina ibland orimliga prestationskrav.
De vill att jag ska börja medicinera och knapra gladpiller vilket jag nu känner mig lite mer mottaglig för men jag har inte sagt ja än för jag tror mig ha en bättre lösning som jag vill ge en ärlig chans först – träningen.

Träningen har jag varit borta från egentligen sedan september förra året men helt och hållet sedan mars i år och jag har saknat den enormt.
Träningen är mitt lyckopiller. Var mitt lyckopiller.

Idag var jag tillbaka på gymmet igen för tredje gången sedan klartecken från sjukgymnasten och jag vågade mig på ett danspass.
Jag var så taggad innan och kände livet i mig. Så där sprudlande ni vet.
Men sen hände något när jag gick in i salen…
Jag kände mig dum.
Jag kände mig tjock och töntig.
Jag smög in och ställde mig längst bak nere i hörnet och hoppades att ingen skulle se mig.
Jag ville inte bli sedd.
Jag undrade, precis som när jag började träna 2009, om alla andra tittade på mig och undrade vad jag gjorde där.
Jag kände att jag inte passade in.
Första kvarten av passet hann jag tänka många gånger att jag skulle rymma från alla dom här läskiga känslorna och tankarna.
Det brände bakom ögonen.
Jag ville gråta.
Jag såg inte på min spegelbild en enda gång under hela träningspasset.
Men jag stannade kvar. Jag gjorde det.
Jag kunde inte göra allt för ljumsken, ryggen och högra knäet sa ifrån men jag gjorde det jag kunde och någonstans vet jag att jag borde känna mig stolt över mig själv och att jag borde klappa mig själv på axeln men… jag är inte kapabel att känna det, än mindre göra det.

Utifrån vart jag varit rent fysikt tidigare så står jag idag och skäms för mig och för min kropp och det gör mig så så ledsen…
Förklaringar eller inte – jag skäms.
Jag tänker på alla underbara människor jag träffat genom träningen och ni som följt mig genom bloggen, som har hejat och hurrat närjag behövt det.
Jag tänker på alla fantastiska superlativ jag fått i kommentarer och mail och om hur jag varit en förebild för många och att ha gått från det till… det här?
Jag känner mig som… fusk.
Typ.

Usch… det är jobbigt att skriva så här ärligt men jag känner att behöver få det ur mitt system för att kunna bygga upp mig igen.
Kanske förstår ni?

När jag gick ut från gymmet idag så var den där taggade känslan long gone och jag kände mig helt ärlig bara tom.
Som att mina känslor var helt bortdomnade.
Finns inte en enda känsla eller vilja att gå tillbaka till gymmet. Mitt älskade gym som jag längtat så efter…

Men – jag vet – att jag inte får agera efter dom känslorna. Alternativet finns inte.
Mitt förstånd och allt det jag lärt mig genom åren vet att jag måste göra precis tvärt om – fortsätta.
Genom tårar.
Genom tvivel.
Genom skammen och genom det ledsna för på andra sidan, ett halvår eller ett år härifrån så står en annan version av mig som kommer se tillbaka på kanske just det här inlägget och dom här känslorna och bara känna YES ROBINE, DU GJORDE DET IGEN!! DU KLARADE DET!!!
Jag vet.
För jag har gjort det förut och trots tvivel och stundande uppgivenhet så vet jag att jag kommer göra det igen.

Mitt mål är större än att vilja vara smal eller vara vältränad.
Mitt mål är att hitta tillbaka till min person och till ett yttre som jag kan identifiera mig med för idag så känner jag varken igen min person eller mitt utseende och det gör att det är väldigt svårt att se mig själv i spegeln för jag tänker bara vem är du?

Jag längtar efter mig själv och det är för mig själv jag kommer kämpa.
Den här Robine ska komma tillbaka.
Så det så!


 

♥ Värsta Feta Magen ♥

Värsta Feta Bloggen vilar medan Värsta Feta Bebisen växer så det knakar!!! 😀

Har inte kunnat träna ordentligt sedan december och lade gymmet på hyllan helt i mars.
Efter tre svimningar fick jag ge vika och jag står nu utan gym för första gången på flera flera år.
Har gått på sjukgymnastik (läs: får inte ens upp ett litet flås men det är huuur skönt som helst!) sedan mars och kommer i alla fall ut på promenader nästan varje dag. Kroppen har svällt som en törstig svamp i ett bottenlöst hav men nu tror vi att vi vet varför jag svällt så pass mycket. Får dock ej äta vattendrivande så får stå ut med att skvalpa fram en stund till, haha.
Det var roligt här om dagen då jag hade antydan till valkar (volanger!) runt vristerna och mina underarmar såg ut att gömma en varsin fläskfilé under huden. Hjälp?!

Följer mina favoriter på Instagram och vältrar mig i träningsvideor och härliga friska bilder.
Motivationsmappen växer sig stark och jag längtar längtar längtar efter att få komma igång igen men ännu mer längtar jag efter vår nästa lilla bebis!!!! 😀

Detta är min tränings- och viktminskningsblogg, inte min bebisblogg och den kommer heller aldrig bli en sådan därför är den vilande och kommer förbli så tills jag är igång igen.
4.5 månad sedan jag bloggade senast. och det dröjer nog lika länge tills nästa inlägg :)
För er som mailat och kommenterat under den här tiden – tack för er omtanke!! ♥
Till er som vill – följ mig på Instagram istället: libertycapone

Nu: bygga liten bebis ♥
Sen: ploppa liten bebis ♥
Sen-sen: mysa med lilla bebisen ♥
Sen-sen-sen: ta tillbaka min fysik och min person ♥

Cypern var underbart!!!

 

Nu är vi hemma i Sverige igen efter en FANTASTISK resa till Cypern och istället för att skriva för mycket om resan så tänker jag bjucka på en härlig mini-bildbomb.
Vi har tillsammans tagit mer än 1000 bilder under veckan så ni kanske får räkna med att det kommer ett lass till snart, haha.

Resmål: Rising Star, Fig Tree Bay Protaras, Cypern
Väder: TOPPEN!
Bad: KANON!
Strand: HÄRLIG SAND!
Nöjen: BRA UTBUD!
Mat: Fisken var god och salladerna fantastiska!

Kom hem i fredags och har redan börjat spara till nästa resa, haha.

Nu: bildbomb…

cypern

Så himla glad!

På 28 dagar under Fitnessfightens regi hann jag ge mig själv den här förvandlingen och jag är sååååå glad för den! Jag blev till och med kontaktad av Jarkko som leder Fitnessfighten och han undrade om han fick använda min bild som motivationsbild på deras FB-sida. GLAD!
Imorgon bitti…eller snarare inatt kommer jag föra över vikt och mått och pulskontroll på worldofshapes hemsida så jag kan vara med i tävlingen om att bli en av tio finalister. Håller alla alla alla mina tummar och tår för att det ska gå vägen 😀

Idag tog jag 7.6:an i skogen och sen styrka enligt FF på gymmet.
Lika glad som svettig efteråt.

Nu: städa lägenheten och packa.
Inatt: flyger vi till Cypern.

Hörs om en vecka eller så!

S W E E T !!!!!